Det här är ingen vanlig recension. Det här är ett försök att i tre punkter förklara varför jag tycker att Lina Ekdahl är så jäkla bra.

1) Lina Ekdahl är som poetissa (ett ord hon lanserade i tidskriften Glänta nr 3/08) en perfekt kombination av politisk och klok. Hennes blick på det omgivande samhället är skarp, eftertänksam, förbannad och ifrågasättande, och hon diktar om oss alla och om vårt havererade folkhem. Hennes poesi sätter ord på Sverige idag och den gräver sig ner under alla floskler och vedertagna sanningar om tingens ordning.

I Diktsamling behandlas allemansrätten, den svenska modellen, tevejournalistikens sensationsjakt, språkets makt, integration, frihet och solidaritet. Stora ämnen. Asviktiga ämnen. Ämnen som när de hamnar under Ekdahls lupp kläs av alla förmildrande slöjor och står där, svarta bokstäver på vitt papper, och blottar sina brister. Eller nej, blottar våra brister. Vi vill inte väl, men vi vill framstå som om vi vill väl. Solidaritet är viktigt. Att hjälpa de som har det sämre är viktigt. I alla fall retoriskt. Och så länge det inte på något sätt rubbar våra egna cirklar och vårt bekväma och småtråkiga liv.

Prata rätt
Prata inte fel
Säg inte en äpple
Det är inte rätt
Det är fel

Prata så att jag förstår
Jag förstår inte vad du säger
Jag hör inte
Jag lyssnar inte

Titta inte på mig när jag går förbi
Gå inte förbi när jag tittar på dig

2) Hon är sossenostalgisk utan att skämmas för det. För visst är det väl så att det idag anses lite töntigt att tycka att socialdemokratin är the shit? Eller snarare var the shit.

Vi tycker inte om gamla människor
det är de som gjort det här samhället
byggt upp hela den här skiten

Men Lina Ekdahl påminner oss om den goda socialdemokratin, den som värnade om alla i samhället och där alla var delaktiga i bygget av detsamma. Den som inte sugits in i den virvlande globala kapitalismen utan som fortfarande ansåg att människan styr över ekonomin och inte tvärtom. Inte för inte har Diktsamling ett vitt och blått omslag, en solklar anspelning på de kooperativt ägda Domusvaruhusen.

*

Fria människor är socialdemokrater
jo
jo egentligen
gamla socialdemokrater
så som socialdemokrater var förr

3) När Lina Ekdahl talar lyssnar jag. När Lina Ekdahl skriver läser jag. Jag minns fortfarande glasklart första gången jag såg henne läsa. Det var på teve någon gång i mitten av 90-talet. I vilket program det var vet jag inte, men jag vet att jag på något sätt, där och då, förstod att jag hittat en poet jag ville följa. Dikten hon läste var ‘Jag tror att jag har ett behov’ ur samlingen 59 dikter, om en person som både lockas och skräms av idén att åka ensam på en tur med Kielfärjan. Det är blandningen av humor, tragik och det illusoriskt enkla och repetitiva språket som jag älskar, och det är också något som hon sedan dess hållit fast vid. Liksom jag hållit fast vid hennes poesi.

Har ni hört har ni hört har ni hört
den om trombonisten
som inte tyckte hon kunde stå
stå så
och spela trombon
nu när det var så som det är med världen

har ni hört har ni hört har ni hört
den dagen förlorade världen en trombonist
men har ni hört vad värre var
vad än värre var
den dagen förlorade en trombonist en hel värld

har ni hört den om trombonisten som förlorade en hel värld

Så för att summera: hon är klok och politisk, hon drömmer om ett samhälle där gemenskap och solidaritet väger tyngre än kapitaltillväxt och hon har en förmåga att fullständigt fånga mig med sina ord. Hon är helt enkelt i mitt tycke en av de viktigaste poeterna i Sverige idag. Läs henne! Lyssna på henne! Vi behöver henne.