För några dagar sedan hade det här varit det ultimata julklappstipset. Lyckligtvis fungerar det lika bra som ultimat mellandagsläsning. Åtminstone om du är villig att gå med i klubben.

Karen Joy Fowler är amerikanskan som totalcharmat mig redan på årets bokmässa i Göteborg och när jag väl lyckas lägga vantarna på boken blir jag inte besviken. Precis som hon på mässan lyckas förvandla en trist seminariesal till en vänskaplig testund skapar hon i Jane Austen-klubben en underbar känsla av gemenskap kring bokens lilla läsecirkel. En gemenskap som läsaren bjuds in till genom ett ymmigt droppande av välbekanta repliker, situationer och formuleringssätt.

Jane Austen-klubben är en ganska lågmäld bok, och jag blir själv förvånad att ren trivsamhet kan generera så höga poäng. Men precis som förebilden Austen har Fowler en utsökt förmåga att hitta det stora i det lilla och att mejsla ut människor på en gång skoningslöst och med stor humor och kärlek.

Därmed inte sagt att Fowler försöker pressa in sina nutida karaktärer i någon sorts 1800-talsmallar. Inte heller sysslar hon med det ganska ytliga intrigkopierande som Helen Fielding rör sig med i Bridget Jones-böckerna. Fowler är en tillräckligt bra författare för att kunna låna och bjuda och beundra utan att för den skull bli osjälvständig, låst eller klistrig. Hon väver samman litteratursamtal och direkta hänvisningar med underfundiga allusioner och ett visst austenskt öga för det mänskliga. De olika romanfigurerna karaktäriseras bland mycket annat genom sin tolkning av Austen på ett sätt som ger en lysande bild av både människors olika världsbilder och ett fantastiskt mångsidigt författarskap. Alla har vi vår egen Jane Austen. ”Jocelyns egen Jane Austen skrev underbara romaner om kärlek och uppvaktning men gifte sig aldrig” eller ”Allegras egen Jane Austen skrev om hur de ekonomiska behoven styrde kvinnornas kärleksliv. Om Allegra hade arbetat i bokhandel skulle hon ha placerat Austen i hyllan för skräcklitteratur.”

Intertexterna bidrar med komisk relief, perpektiv, och ger läsaren en trivsam känsla av tillträde, intelligens och gemensamma referenser. Har man inte läst i alla fall ett par av Austens böcker – eller för all del dreglat över Colin Firth i sin enda egentligt toksexiga roll som BBCs Mr Darcy – missar man onekligen en viktig dimension. Jane Austen-klubben är med all säkerhet en välskriven och trivsam roman även utan Austen-referenserna, men med dem är den en inträdesbiljett till en underbar fanclub och ett av litteraturhistoriens mest träffsäkra författarskap.