Recension

: Bridget Jones's Diary
Bridget Jones's Diary Helen Fielding
1998
Picador
7/10

Tolv år med Bridget Jones

Utgiven 1998
ISBN 0330371630
Sidor 310
Först utgiven 1996
Språk engelska

Om författaren

Helen Fielding är född 1958 och utbildad vid Oxford University. Hon är i grunden journalist, men debuterade som författare med Cause Celeb 1994. Mest känd är hon förstås för romanerna om Bridget Jones som också blivit film.

Sök efter boken

En gång i tiden klippte jag ut en artikel av feministikonen och litteraturvetaren Nina Björk. Jag arkiverade den innanför någon bokpärm enligt ett renodlat associativt system som sedermera föll på att jag aldrig mindes mina egna associationskedjor och det är mycket möjligt att den finns nånstans i min bokhylla än idag. Kontentan av artikeln, som jag minns det, var att 1990-talets chick lit-våg var en uppenbar backlash i förhållande till 1980-talets FLN-litteratur (utläses Flärd-Lust-Njutning eller nåt sånt, men personligen blandar jag lätt ihop förkortningen med Vietnamrörelsens). Flärd-hjältinnorna grundade framgångsrika företag och utkrävde hämnd till höger och vänster; chick lit-brudarna bantade, vimsade runt och drömde växelvis om drömmaken och en diffus karriär inom media.

Helen Fieldings Bridget Jones är förstås själva sinnebilden av chick lit-hjältinnan, inte minst charmerande vimsig och Hollywoodskt ”överviktig” i Reneé Zellweggers filmgestalt. Men jämför man henne med hjältinnorna hos en Jackie Collins eller Sandra Brown så gör man både hjältinnor och läsare orättvisa, för koncepten är väsenskilda. FLN-damerna är västvärldens individualistiska kapitalistdröm förverkligad. De är hämndfantasier och upprättelse. Bridget däremot bygger på igenkänning, på att eventuellt ta ett steg tillbaka och skratta åt sig själv.

Personligen är jag uppenbarligen rätt kass på det. När jag nu läser om Bridget Jones’s Diary ett drygt decennium senare gör karaktären i sig mig stundtals rent förbannad. Hennes idiotiska kaloriräknande, orealistiska planer, korkade prioriteringar och fullkomliga ointresse för världen utanför den närmaste vänkretsen är patetiskt. I hur stor utsträckning mitt eget liv möjligen liknar hennes vill jag verkligen, verkligen inte veta. (Å andra sidan kan jag läsa om min egen dagbok från samma period och uppnå ungefär exakt samma nivå av lätt roat illamående. Stenar. Glashus. Whatev.)

Det finns en annan sida. Bridget Jones var den första roman på engelska som jag läste frivilligt och med behållning. Facklitteraturen har alltid framstått som oundviklig, Shakespeare har jag frossat i sen barnsben (och dramatiken fick man liksom ha ifred), men min romanläsning på engelska är för evigt ärrad av usla, tunna tillrättalagda missfoster till romaner, påtvingade på engelsklektionerna och aldrig utan ”pedagogiska” gloslistor efter varje kapitel. Jag ryser i denna dag.

Bridget Jones med sin brittiska slang, sina förkortningar och pratiga, småputtrigt triviala stil var förstås något helt annat och språkligt sett har jag fortfarande enormt mysigt med den. Någon svensk översättning skulle det faktiskt inte falla mig in att ge mig på, tanken känns fullkomligt menlös. Okej, lite spännande vore det kanske att se hur en översättare burit sig åt. Men nej.

Fielding förvaltar dessutom dagboksformen på ett underhållande orealistiskt sätt (fast det här har väl aldrig varit något extremt realistisk genre?). Jag kan inte tänka mig att någon i extremt pressade situationer skulle ge sig till att minut för minut teckna ned situationerna. Möjligen rekonstruera dem i efterhand? Direktheten och tanklösheten är i alla fall en del av charmen.

Anledningen till att jag läser om denna storsuccé från det mellersta 90-talet (när folk tydligen fortfarande kämpade med att lära sig programmera videon) är emellertid en allmän frossa i Jane Austen och allt någotsånär relaterat. Fieldings Bridget-böcker baseras som bekant tämligen löst på Austen-romanerna Stolthet och fördom respektive Övertalning. Bridget dreglar över BBC-filmatiseringens Mr Darcy/Colin Firth (som ju sedermera blev även Bridgets drömprins Mark Darcy på film). Och nog är det något charmerande med en författare som döper sin hjälte efter Austens och sen har så skamlöst roligt åt att de har samma namn.

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2008-08-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-30 23:31

Kategori: Recension | Recension: #3016

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?