Recension

: När Lucy Sullivan skulle gifta sig
När Lucy Sullivan skulle gifta sig Marian Keyes
2001
Månpocket
3/10

Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade

Utgiven 2001
ISBN 9176437396
Översättare Ia Lind

Om författaren

Marian Keyes föddes i Limerick på Irland 1963 och debuterade som författare med Vattenmelonen 1995 (på svenska 1998). Keyes hör till chick lit-genrens stora namn och hennes romaner har översatts till ett 30-tal språk och sålts i miljoner exemplar.

Marian Keyes – Här kan du läsa mer om den irländska succéförfattarinnan och hennes böcker.

Sök efter boken

När jag recenserade Marian Keyes förra bok, En oväntad semester, så hade jag inte en tanke på att ett nytt alster så snart skulle komma i min väg. Men, men där ser man. Om En oväntad semester var underhållande men svårt plågad av det numera så vanliga Bridget Jones-viruset så är När Lucy Sullivan skulle gifta sig en blek uppkastning med tydliga spår av sin föregångare.

Killen som figurerar i början av När Lucy… har tydliga likheter med killen som drar iväg med Rachel i slutet av En oväntad semester. Alkispappor finns i båda böckerna. Både Rachel och Lucy förnekar med en dåres envishet att deras pappor har problem med spriten. Ja, och just det. Irland.

Det görs ett stort nummer av att Lucy och hennes familj är från Irland. Varför det, kan man fråga sig. Inte bor de på Irland inte, och inte har de bott där de senaste trettio åren. Smått fånigt för en tjej som är född och uppvuxen i Uxbridge att se sig själv som irländska.

Lucys förnekande av faderns alkoholism känns överdriven och en del saker hon säger till pappans försvar är så korkade att författaren inte borde ”get away with it”.

Det är oundvikligt att dra paralleller till Helen Fieldings författarskap, eftersom Marian Keyes i så stor utsträckning använder sig av uttryckssätt och tekniker hämtade från främst Fielding. Efter 1996, då Bridget Jones Diary blev en supersuccé (förövrigt är filmen mycket bra, gå och se den när den sent omsider kommer hit) har utbudet av böcker om/med twentysomethingtjejer exploderat, från tidningen Ms Londons Bridgetklon Ms London till ja, tja Marian Keyes.

Det som främst härmas är sättet att skriva, det där lite slarviga, charmiga, naiva jag-språket. Men för att inte få sin hjältinna att framstå som enbart en dum brud krävs att man tvistar till det hela lite. Det gör inte Keyes. Eller, hon vill säkert göra det, men det blir liksom fel. Ni vet den där känslan man får när man läser en text och känner att ”det här kunde jag lika gärna skrivit själv” eller ”den här texten flyter pinsamt dåligt”. DEN känslan sprider sig i kroppen som en smygfis i femöverfyrabussen. Och det är ju inte särskilt bra. Det märkliga är att dessa böcker säljer.

När Lucy… ligger någonstans i toppen på den kära ”pockettoppen” och kan ses överallt där behovet av lättläst litteratur är stort, som Centralen, Arlanda och framför allt Akademibokhandeln. Det finns tydligen ett stort behov av smålustiga tjejböcker. Men varför går man då inte till källan? Och då menar jag inte Helen Fielding utan den författare vars verk ligger till grund för Briget Jones Diary och Bridget Jones: The Edge of Reason.

Vem kan då det vara?

Den ursprungliga källan, alla tuffa tjejers moder: Jane Austen. Emma, för att ta ett exempel, är en miljard gånger roligare och bättre än När Lucy…. Undrar förresten om en miljard räcker.

Så, varför har Keyes så stora framgångar? För att det finns inget bättre. Det ges inte ut särskilt många bra böcker av kvinnliga författare som skriver humoristiskt om unga kvinnors liv. Man tager vad man haver. Liza Marklund säljer ju också en massa böcker och det är också obegripligt.

För att inte tala om Barbara Cartland, Maeve Binchy, Barbara Wood, Barbara Taylor-Bradford, Danielle Steel och hon den där andra som jag inte kommer ihåg namnet på men som skriver en massa trams om stackars svältande barn och elaka godsherrar och omöjlig kärlek på engelska landsbygden. Ni vet säkert. Det finns ju bara cirka 73 att välja på.

Nu menar jag absolut inte att Marian Keyes rör sig i samma dyngliga som de jag nyss räknat upp. Men det här är inte en särskilt bra bok. Den är inte skriven med känsla. Det känns mest som en McDonaldshamburgare: producerad för att ge mesta möjliga vinst och för att kunna konsumeras på kortast möjliga tid med minsta möjliga ansträngning.

Översättningen är även den slö och oengagerande, innehåller inga fel men får inte texten att flyta som den borde. Antagligen dröjer det inte särskilt länge innan ytterligare en Keyesbok kommer på svenska.

Dä gälle å smida mens järne ä varmt.

Anna Larsson

Publicerad: 2001-04-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-31 12:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #182

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?