Utgiven | 2000 |
---|---|
ISBN | 76088286 |
Översättare | Camilla Frostell |
Adam och Eva. Det får man kalla en boktitel som förpliktigar. Det är naturligtvis omöjligt att kalla en bok så utan att på ett eller annat sätt förhålla sig till första mosebok. Och Paasilinnas berättelse står också i mångt och mycket i analogi med bibelns skapelseberättelse.
Aatami (Adam) Rymättylä skapar, på sex dagar och vilar den sjunde, en revolutionerande ultralätt ackumulator som kort sagt kommer att förändra världen till en bättre plats att leva på. Inte minst Aatami själv inträder tack vare sin upptäckt i ett personligt paradis, pengarnas paradis. Han blir helt enkelt snuskigt rik. Med sig in i paradiset tar han advokaten Eva Kontupohja, utan vars ekonomiska hjälp i det tidiga utvecklingsstadiet ackumulatorn aldrig hade kommit till stånd.
Också Djävulen lurar som sig bör i bakgrunden. Han uppträder som den sicilianske yrkesmördaren Luigi, som representerar hela den oljeproducerande världen. De vill med alla medel förhindra att Aatamis uppfinning når världsmarknaden.
Så långt skapelseberättelsen. I Paasilinnas händer har berättelsen dock, som alla hans mycket populära böcker, blivit en mustig skröna. Som vanligt karakteriseras hans stil av en svåröverträffad formulerings- och berättarglädje och en god portion svart humor. Det som gör Paasilinnas humor speciell och som får mig att ibland skratta högt när jag läser hans böcker, vilket inte hör till vanligheterna, är kanske framförallt kontrasten mellan de otroligt dråpliga händelserna och det pragmatiska och effektivt återhållsamma språket. Kanske vågar man påstå att Paasilinnas berättarstil känns typiskt finsk, även om det naturligtvis är farligt med såna generaliseringar.
I de första två tredjedelarna av boken är jag, som vanligt när det gäller Paasilinnas böcker, helt fängslad och uppslukad. De kemiska och tekniska utsvävningarna, som jag tycker verkar lite som om författaren har läst på om kemi och inte vill ha gjort det i onödan, bidrar inte nämnvärt till att förta upplevelsen. Sidospåren där han svävar ut i små anekdoter om dråpliga episoder tycker jag bara är trevliga och i viss mån hör de till skrönans genre. Men i den sista tredjedelen tycker jag att berättelsen stannar av lite. Det känns som om det går lite på tomgång när Paasilinna frossar i den revolution som det lätta och effektiva batteriet innebär för allt möjligt och hur härligt det är för huvudpersonerna att vara rika.
Dock, som den pålitlige författare han är återskapar Paasilinna mitt delvis förlorade förtroende för boken i slutet. Det är både vackert och oväntat. Kanske kan man också säga att i och med slutet fullbordas analogin med skapelseberättelsen och de trådar, som man hade börjat undra om författaren hade tappat, tas upp. Tack vare att Paasilinnas skrönor nästan alltid har en form av mytiska undertoner lämnar man boken med en skön känsla av att både ha fått sig en stunds förstklassig underhållning och samtidigt gjort någonting viktigt.
Publicerad: 2001-04-28 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-06 14:23
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).