Fjorton noveller om människor som lever sina liv i ensamhet och gemenskap. Eller känner ensamhet i gemenskap eller gemenskap i sin ensamhet. De flesta karaktärer är något bitska, tilltufsade, kanske bortvalda eller får dra lass åt andra. Ofta upplever de sig oförstådda av omgivningen – de känner sig värda mera uppmärksamhet och respekt. Något gör […][...]

Vissa böcker stannar kvar i huvudet långt efter att sista sidan slagits igen. Jag ger mina tårar av Merja Mäki är just en sådan bok. Berättelsen om Larja tar oss till gränstrakternas Karelen. Ett område som slits mellan öst och väst. Mellan Sovjet och Finland. Året är 1942 och det rådet för tillfället fred, Finland […][...]

Det har nu gått ett år sedan telefonsamtalet kom med beskedet att mamman dött. Våren är kommen, liksom tolv månader tidigare. Det finns en magnolia med stela grenar som föreslår att Tuonis jungfru ska hålla sällskap för kvällen. En magnolia kan väl inte tala, men vem kan egentligen förneka de speciella upplevelser som det inre […][...]

I tusentals år har människor lämnat sin hembygd för att söka säkerheten på en helt ny plats, som ligger på andra sidan berget, havet eller älven. Och vad är egentligen en gräns? Människorna på dess båda sidor talar samma språk. De går över gränsen och hälsar på släktingar, de handlar varor eller jagar vilt utan […][...]

Huvudkaraktären A arbetar som vikarie i ett högstadium i Åbo. Hon bor kvar i en sunkig tvåa i studentbyn efter ett havererat förhållande med teaterregissören Henriikka. Varje natt ger hon sig ut på en löptur eftersom hon inte kan sova. I gamla arbetarkvarter i utkanten av staden, som renoverats och numera hyser allehanda universitetscampus och […][...]

Det är sällan vi (jag) läser romaner som utspelar sig på 1500-talet. Av förståeliga skäl så blir person- och miljöskildringar samt språkbehandling allt svårare att få riktig ju längre tillbaka intrigen utspelar sig. Ofta är det skribenter inom det akademiska området som skriver – om de skriver – och populariserar historien. Anu Lahtinen, professor och […][...]

Novellsamlingen Det är så här det känns när det är på riktigt av Ann-Sofi Carlsson består av nio noveller. Novellernas titlar består av ett enda ord, såsom till exempel Sommaryoga, Slumpvandring eller Getingstick. De flesta spänner över ett tiotal sidor. Tiden som skildras är dagar, veckor, kanske månader och förtätad med detaljer, minnesbilder och tillbakablickar. […][...]

Plötsligt befinner jag mig nästan hundra år tillbaka i tiden när jag läser Annika Åmans debutroman Lumpänglar (2022). I svenskspråkiga Österbotten, i fabriksområdet ”Masunin” i min egen hemkommun. I ett myller av människor och omvälvande händelser. Tiderna oroliga, fattiga, såriga efter första världskriget och inbördeskriget i Finland. Så som alltid när omvälvningar sker påverkas kvinnor […][...]

Romanen Okänd soldat gavs ut i Finland år 1954. Andra världskriget var avslutat sedan nio år tillbaka. I fredsavtalet förlorades stora landområden med följden att 400 000 karelare evakuerades. Alla fick börja om sina liv på helt nya platser innanför de nya finska gränserna. I första kapitlet får läsaren se ett gäng rekryter öva exercis på […][...]

Redan när jag tar del av förlagsreklamen beträffande den finlandssvenska journalisten och författaren Sofia Torvalds nyutkomna roman Kaféet går mina tankar på en gång till Cora Sandels (1880-1974) lilla pärla Kranes konditori (1945). Båda böckerna utspelar sig vid ett kafébord. I det inre rummet på Kranes konditori samspråkar den olyckliga, halvgamla sömmerskan Katinka Stordal med […][...]