Redan när jag tar del av förlagsreklamen beträffande den finlandssvenska journalisten och författaren Sofia Torvalds nyutkomna roman Kaféet går mina tankar på en gång till Cora Sandels (1880-1974) lilla pärla Kranes konditori (1945).

Båda böckerna utspelar sig vid ett kafébord. I det inre rummet på Kranes konditori samspråkar den olyckliga, halvgamla sömmerskan Katinka Stordal med en illa beryktad svensk sjöman och super till på blanka förmiddagen. Vid sitt stambord på Torvalds namnlösa kafé smörjer ett – till en början namnlöst – medelålders par kråset med smarriga marängbakelser, chokladbitar, croissanter, chokladtårta jämte otaliga koppar kaffe.

Alltmedan de samtalar om såväl stort som smått, om barndomsminnen, kvinnans skolelever, mannens chef, som inte längre trivs i den rollen med mera. I synnerhet kvinnan är en riktig pratkvarn. Dialoger är både Cora Sandels och Sofia Torvalds paradgren; att läsa deras kaféböcker är som att sitta på första parkett på teatern. Ändå är det mycket som sägs mellan raderna.

Mia och Mikael (som de visar sig heta) har lärt känna varandra på en stödgrupp för frånskilda. Fast Mia flyttar efter en tid ihop med sin före detta man Robban igen. Hon är lärare och har en son i tonåren vid namn Simon. Mia är liten och docksöt, men har på sistone börjat känna sig gammal och sliten. Likt Cora Sandels romangestalt Alberte är hon ständigt frusen. Mia är osäker och neurotisk. En känslomänniska, som analayserar allt som hennes vän säger. Hon är tämligen krävande, osäker och sårbar.

Mikael är tystlåten och sakligt lagd. Han lägger sig vinn om att uppmuntra och stötta Mia. Mikael har skägg, är lång och lite böjd med antydan till mage, samt bär ständigt skrynkliga skjortor. Robban kallar honom föraktfullt för kulturman, men jag får inte riktigt klart för mig vad han arbetar med. Kanske något med IT?

Ett strikt, men outtalat, regelverk omgärdar deras umgänge. Mia och Mikael ringer till exempel aldrig till varandra, utan nöjer sig med att utväxla textmeddelanden. De känner varandra utan och innan, har utvecklat egna ritualer, ses alltid på tu man hand, men rör inte vid varandra fysiskt.

Paret har en egen värld, ett andningshål i vardagen. I likhet med Katinka Stordal i Kranes konditori vill de slippa ifrån omgivningens krav en stund, fly från sin ensamhet och sitt enahanda vardagsliv. Man och son respektive flickvän till trots. Att sätta en etikett på deras relation är inte det lättaste. Handlar det om vänskap, förälskelse, svärmeri, kärlek eller vad? Det är först när Mikael bryter mot de oskrivna reglerna och tar med sig sin nya flickvän till deras kafébord, som förtrollningen bryts och deras luftslott raseras.

Kaféet är en lågmäld, vardaglig, lyhörd, ömsint, finstämd, tänkvärd, välskriven och älskansvärd psykologisk roman alternativt kammarspel. Även pyttesmå skiftningar i samspelet noteras och romanens klangbotten är mörk.

Rollistan ståtar med endast en handfull karaktärer. De två huvudpersonerna benämns som ”hon” respektive ”han”. Deras namn avslöjas först väldigt sent i berättelsen, vilken består av korta, enkla meningar. Mestadels dialoger.

Spelplatsen är (huvudsakligen) – vad det verkar – ett kondis i en småstad någonstans i Finlands svensktrakter, möjligen i Österbotten. Den kvinnliga huvudkaraktären är modersmålslärare. Ett ord som jag inte tror att man använder i Sverige så ofta längre. Men jag tippar att det är i bruk i finlandssvenskan, som förefaller mer ålderdomlig.

Varje kapitel inleds med en angivelse av det datum och klockslag, då paret stämt möte. Inomhus ställs i stark kontrast mot utomhus. Det är varmt och ombonat på serveringen, medan det oftast snöar, regnar eller blåser utanför kaféfönstret.

På ett fåtal ställen träffar vi Mia och Mikael i deras respektive hem. För egen del önskar jag att författaren varit helt konsekvent och låtit karaktärerna hålla sig inom kaféets väggar. Inte desto mindre har jag haft överraskande stort utbyte av den här förträffliga romanen. Att jag dessutom är barnsligt förtjust i kaféer gör det hela inte sämre.

De log och såg varandra i ögonen en stund, och sedan väjde båda undan blicken i samma stund, som de brukade.