Vad gör egentligen pappor innan de blir pappor? Inte minst för barn kan det ju vara svårt att begripa att det funnits ett liv innan de själva fanns. På något sätt gestaltar Tove Jansson det där kongenialt när hon låter Muminpappan och Muminmamman heta just precis så även långt innan de faktiskt blev Mumintrollets föräldrar.

Åtminstone för pappan är nog den där relationen lite problematisk. Han vill så gärna vara mer än den tandlöse patriarken, den bekväma hemmamannen som resten av familjen av välvilja låtsas vara den som bestämmer, trots att verkligheten ofta ligger ganska långt därifrån. Faktiskt påminner han lite om patriarkerna i teveserien Downton Abbey jag precis slagit av, ledare av tradition, genom en roll de fötts in i snarare än erövrat genom personlig kompetens.

Nåja. Pappans kämpande med den där rollen blir tydligt inte minst i Pappan och havet, när han tar sin familj med till en ödslig ö bara för att han har behov av att skydda dem från något, men det gör sig gällande även i Muminpappans memoarer. Här drabbas pappan av en så kallad mansförkylning och för att distrahera uppmuntrar mamman honom att skriva sina memoarer.

Sagt och gjort. Pappan börjar nedteckna sina ungdoms äventyr – varvid han ”håller på sanningen om den inte är för tråkig” – och läser mellan varven upp det skrivna för familjen. Han berättar om sin missförstådda barndom på Hemulens hittebarnshus för mumintroll, om hur han först kommer till Mumindalen, hur han träffar uppfinnaren Fredrikson, Sniffs och Snusmumrikens pappor Rådd-djuret och Joxaren, ger sig ut på en båtfärd över och under både hav och himlar, retar upp dronten Edward, möter Självhärskaren, Mymlans dotter, klippdassarna och en hel hoper andra Janssonskt egensinniga figurer.

Roligast med Muminpappans memoarer tycker jag är draget av metalitteratur, att Jansson underfundigt skriver en bok om att skriva en bok. Pappan och hans läsare är långt ifrån alltid ense om vad som är det centrala i berättelsen. Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken anser alla att deras egen pappa rimligtvis är den verklige huvudpersonen och till och med den milda Muminmamman blir otålig över när hon själv ska beredas plats i handlingen.

Dessutom är Muminpappan mycket medveten om memoargenrens konventioner, varför romanen närmast kunde användas som kursbok i litteraturvetenskap. Det handlar lika mycket om hur man skriver som om vad.

Men en hel del har du nog bara hittat på, sa Sniff.
Visst inte, utbrast Muminpappan. På den tiden hände det verkligen saker! Vartenda ord är sant! Naturligtvis, ett och annat kan ju vara en aning förstärkt här och var …
[---]
Pappa, sa Mumintrollet. Pratade man verkligen sådär onaturligt på den tiden? Döm om min häpnad och lända till fröjd och min inre syn och sånt där.
Det är inte alls onaturligt, sa pappan förargad. Tror du man kan prata slarvigt när man författar?!

Muminböckerna spänner över mycket och Janssons skicklighet ligger inte minst i språklig finurlighet och träffsäker karaktärsskildring. Vi känner väl alla en Sniff eller en Muminpappa, hemuler och kanske till och med mårror? Illustrationerna är dessutom lika ljuvliga som alltid. För att nå upp till den mångbottnade Pappan och havet, min absoluta favorit, har dock Muminpappans memoarer en bra bit kvar. För det är den alldeles för överlastad av omständligt staplade knasigheter.

Fast det är för all del rätt charmerande knasigheter.