Recension

: Pappan och havet
Pappan och havet Tove Jansson
1998
Rabén & Sjögren
10/10

Mumintrollen och välfärdssamhällets vantrivsel

Utgiven 1998
ISBN 9129640520
Sidor 205
Först utgiven 1965

Om författaren

Fotograf: Per Olov Jansson

Tove Jansson (1914-2001) föddes i Helsingfors och utbildade sig till konstnär och illustratör, men började tidigt även skriva parallellt. Med sina muminböcker blev hon Finlands internationellt mest kända författare, men hon har också skrivit romaner, novellsamlingar, självbiografier, sångtext och dramatik.

Sök efter boken

Man brukar ju säga att bra barnböcker är sådana som både barn och vuxna får ut saker av. Även om det kanske är ganska olika saker.

Tyvärr har jag aldrig läst Pappan och havet som barn – jag upptäckte den först på universitetet av alla ställen – men jag tror nog att barn kan hitta både spännande äventyr och saker att fundera över i den. Vuxna kan det sannerligen.

Mumintrollen hör ju, precis som AA Milnes Nalle Puh, till de där figurerna som kommersialiserats till oigenkännlighet. Dessutom finns tydligen någon Staffan Westerberg-generation som traumatiserats av muminpjäser där skådespelare i dräkter plockade av sig huvudena mitt i, stackars kräk. Det var tydligen inte lätt att vara barn på 70-talet.

Hur det vara månde är i alla fall Tove Janssons originalberättelser värda all vård och uppmärksamhet. I år fyller de 65 år, men sedan den första boken kom ut 1945 har karaktärerna utvecklats en hel del. I den näst sista av romanerna, Pappan och havet, har de ett psykologiskt djup som tillsammans med Janssons underbara flyhänthet och lågmälda humor vuxit till figurer att bära med sig och fundera på länge.

Pappan och havet utvecklar en konflikt som Jansson gärna återkommer till och som hon kanske skulle kunnat kalla Vårt behov av katastrofer. I novellsamlingen Det osynliga barnet, föregångaren till Pappan och havet, upplever trygghetsnarkomanen Filifjonkan befrielsen i att det man alltid fruktat verkligen inträffar. I inledningen till Pappan och havet är det muminpappan som går och längtar efter fara och en meningsfull mansroll, som får mina tankar att gå till Susan Faludis Ställd – sveket mot mannen, om den generation män som uppfostrats till en mansroll av självklart ledande och beskyddande som inte längre anses riktigt politiskt korrekt.

Muminfamiljen lever trygg i sin dal, men pappan är rastlös och orolig. Så här inleds romanen med kapitlet ”Familjen i glaskulan”:

En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller också var det nån annan som höll på med det.

Med små medel tecknar Jansson vantrivseln i det trygga hemvana och pappans längtan efter fara att beskydda sin familj ifrån för mumintrollen ifrån dalen och ut på havet. Där finns den avlägsna ön med fyren, denna förtjusande övertydliga fallossymbol, och en karghet och utsatthet som får vår charmerande trollpatriark att leva upp.

Åtminstone till en början. Men livet blir ju sällan som man föreställt sig äventyr under augustislummern på verandan. Familjen består av flera individer med sina egna agendor. Mumintrollet kommer onekligen i puberteten och ingen patriark kommer riktigt undan Lilla Mys genomskådande blickar. I utkanten lurar den iskalla, skriande ensamma Mårran och den mystiske fiskaren som redan bor på ön. Till och med själva ön och havet tycks föra ett eget, upproriskt liv av smått gotiska proportioner.

Pappans självförverkligande får inte minst konsekvenser för mamman. Som en Mobergsk Kristina har hon svårt att släppa tanken på det gamla hemmet. Hon längtar och saknar trädgården hemma i Mumindalen, men också mamman ska finna nya vägar att skapa sig ett eget rum.

Mumintrollen har alltid varit smått ikoniska; mamman med sitt randiga förkläde och handväskan, pappan med sin svarta cylinderhatt, sina memoarer och sitt lite världsfrånvända filosoferande. I Pappan och havet lyckas Jansson använda sina muminikoner till något så djup mänskligt som att diskutera hur man utvecklas tillsammans och hur man ska få plats i en familj, i könsroller och i livet som det blir och som man gör det. Det är på en gång ett förtjusande äventyr och en djupt existentiell roman.

I en intervju i finlandssvenska Svenska YLE från när romanen kom ut första gången, 1965, får Tove Jansson frågan om hon inte nu skrivit mera en saga för vuxna än barnböcker, och svarar:

Jag tycker att vi i allmänhet gör för stor skillnad mellan fullvuxenböcker och barnböcker och tonårsböcker. Varför ska det nu etiketteras? Det är ju böcker bara, helt enkelt, bra eller dåliga böcker.

Det kan man ju hålla med om. Och Pappan och havet är helt enkelt en riktigt bra bok.

Ella Andrén

Publicerad: 2010-05-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3743

5 kommentarer

Jättebra recension! Jag hade faktiskt väldigt svårt för Pappan och havet när jag var liten. Den var inte alls lika mysig som de andra böckerna. Snarare kall och lite sorglig. När jag läste om böckerna i mina sena tonår gillade jag den betydligt bättre. Men jag tycker Sent i November är ännu bättre. Den handlar om vad som händer i dalen när familjen är borta på ön. Läs den, om du inte redan har gjort det.

Sen kan jag bli lite irriterad på det här snacket om att det måste ha varit tufft att växa upp 70-talet. Är du Jonas Gardell eller? Jag är född 87 men har sett många av de där programmen och älskar dem. Det där är dumt skitsnack…Folk borde sätta sig in i tiden och tidsandan istället för att fördumma. Överlag verkade svenskarna tänka vackrare tankar back then.

Henke Oregistrerad 2010-05-30 15:50
 

Precis som med Nelle Puh så räddar filmatiseringarna det ifrån bokens inbyggda patetik. Ibland är Hollywood bra.

Joppe Oregistrerad 2010-05-30 18:55
 

Nej, det där med de traumatiserade 70-talsbarnen är väl jätteintressant. Det finns ju uppenbarligen en hel del av dem. Däremot hör man aldrig något om att vi 80-talsbarn skulle vara traumatiserade av … jag vet inte, Palme-mordet eller Tjernobyl-katastofen, kanske? Men gud bevare oss från barnprogram med något att säga :)

(Vad det där med avtagbara muminhuvuden gick ut på vet jag dock inte. Att dräkterna var varma och obekväma?)

Finns det någon filmatisering av just Pappan och havet?

Och jo, jag har läst alla böckerna. Och gillar de senaste mest, ja.

Ella Andrén Redaktionen 2010-06-06 08:27
 

Var själv ett 70-talsbarn och minns att jag var irriterad och arg på detta att de tog av muminhuvudena. Man ville inte se de ”tråkiga” skådespelarna. Staffan Westerbergs program med strumporna var så trist att se att det var bara att stänga av TV:n och göra något roligare. Irriterande dålig barnunderhållning ja, men att man som Gardell väl påstått blivit traumatiserad måste enbart vara en överdrift för att få en komisk effekt.

Eva Björnberg Redaktionen 2010-06-06 09:52
 

Inte bara Gardell, väl? Jag vet att jag hade en gymnasielärare som bara spontant kunde vika halva lektioner åt hur fruktansvärt Vilse i pannkakan var … Fascinerande.

Ella Andrén Redaktionen 2010-06-07 13:06
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?