Gästrecension

: Tanoshii Mumin ikka
Tanoshii Mumin ikka Tove Jansson
1996
Kodansha
8/10

Ett troll från andra sidan jorden

Utgiven 1996
ISBN 4061882228
Sidor 277
Orginaltitel Trollkarlens hatt
Översättare Yamamuro Shizuka
Först utgiven 1948
Språk japanska

Om författaren

Fotograf: Per Olov Jansson

Tove Jansson (1914-2001) föddes i Helsingfors och utbildade sig till konstnär och illustratör, men började tidigt även skriva parallellt. Med sina muminböcker blev hon Finlands internationellt mest kända författare, men hon har också skrivit romaner, novellsamlingar, självbiografier, sångtext och dramatik.

Gästinformation

Junko Ikegami är 26 år och bor i Nagano prefektur i Japan. Hon jobbar just nu som kontorist, för att spara pengar till ett Working Holiday-år i Frankrike. Hon gillar Teskedsgumman men läser annars inte mycket barnlitteratur. Förutom Mumin förstås. (Recensionen är översatt från japanska av Mats Andrén.)

Sök efter boken

Första gången jag träffade på Mumin var på en kompis födelsedagsfest i början av lågstadiet. På den tiden gick Mumin som populär tv-serie som vi då såg tillsammans. Mumin, Muminpappan, Muminmamman, Snorkfröken (Florence), Snusmumriken (Snufkin), Hattifnattarna (Nyoronyoro), Lilla My; vi småungar föll för alla de fluffsöta karaktärerna och sjöng seriens öppningsmelodi på vägen hem från skolan. Jag hade själv ett pennskrin med Mumin och Hattifnattarna och jag minns att jag var avundsjuk på min kompis som hade ett Mumin-skrivunderlägg och dessutom kläder med Mumin-figurer på.

Sedan dess hade mitt intresse av Mumin-historierna reducerats till att vagt minnas att figurerna överhuvudtaget fanns till. Jag hade för mig att Mumin och Snorkfröken var några avslappnade typer, trodde att Hattifnattarna var snälla varelser som var mysiga att ta i och att det fanns någon som hette Snusmumriken och gillade att fiska – det var ungefär allt som fanns kvar.

Själva böckerna läste jag för första gången när jag blivit vuxen. Det var min lillasysters bok och jag minns att jag tyckte det var konstigt att hon läste böcker ur Ikuji Bunko (en serie med barnböcker) fastän hon var 22 år. Ikuji Bunko-böckerna handlade oftast om snälla magiker som ordnade till saker i världen, detektiver som hjälper folk, eller flickor i nöd som räddas genom att tro på sig själva – eventuellt förekommande skurkar fick alltid sina välförtjänta straff. Den typen av barnböcker. Historier som ger barn goda drömmar och rättfärdiga mål i livet – säger åt dem att inte göra elaka saker och vara lydiga. Och liknande. Sånt hade man tröttnat på när man vuxit upp.

Därför var det med förvåning och viss oro som jag iakttog hur min vuxna syster läste Mumin-böckerna under utrop att de var så söta och roliga. Men på hennes rekommendation tog jag, något skeptiskt, upp en av böckerna själv. För lite nostalgi om inte annat. På så vis kom jag för första gången i kontakt med den riktiga Mumin. En som inte var plastgrejer och tv.

Jag har nu läst i stort sett alla böckerna men den första var Trollkarlens Hatt (den är ju först). Jag minns starkast de charmiga karaktärerna som ofta fick mig att skratta högt. Det finns mycket i dem som liknar folk jag känner och mig själv också. De säger saker rätt ut, ibland när det inte passar; är lite själviska, förvirrade och aldrig sena att slappa lite eller ta en smörgås. Ingen är perfekt. Men man skulle ändå kunna tycka om alla karaktärerna ”bäst”. Det är inte så lätt att förklara, men det är sällsynt – och bra. I många barnböcker är det för upplagt att man ska tycka om hjältarna/hjältinnorna och tycka illa om skurkarna.

Det finns heller ingen given ledare i gänget, alla karaktärer sticker ut på något sätt. På sitt sätt. Och det finns plats för en massa äventyr ändå, utan direkta rätt och fel och skurkar som ska straffas. Jag tror nog sådana historier är viktiga för skolbarn – i vart fall skulle jag velat ha sådana böcker när jag själv gick i skolan och man fick lära sig att mest passa in i mängden. Allt från hårlängden till sorten på pennorna man använde skulle regleras. (Skoluniform hade vi förstås också!)

Berättarmässigt är böckerna också väldigt charmiga. Till exempel i Trollkarlens Hatt när Bisamråttan (Jakou-nezumi) lägger sina löständer i den magiska hatten och blir ordentligt uppskrämd och läsaren anmodas i en fotnot att om man vill veta vad som skrämde honom så får man väl fråga sin mamma. De senare böckerna, inklusive Pappan och Havet som är lite mörkare i tonen, är jag kanske inte lika förtjust i. Då börjar alla bli lite väl inåtvända och svåra! Det är mysigare i början när de rycker upp förbudsskyltar, går på styltor och sådant.

Jag gjorde mig väl inte direkt medveten om att historien utspelades i ett annat land. Snarare tänkte man sig väl att Mumins värld var lite skild från vår helt och hållet. Men att det inte är Japan har det väl aldrig varit någon tvekan om, inte ens när jag var liten. Som japan tycker man kanske vissa saker är lite märkliga: hemulen som gör något så konstigt som samlar frimärken (tydligen nästan inte alls förekommande i Japan men ju som bekant en vanlig hobby hos oss – övers. anm.), att det äts så mycket soppa och kanske att pappan har sin egen fåtölj framför öppna spisen. Att det överhuvudtaget finns öppen spis är ju lite speciellt också förstås. Jag bor själv uppe i bergen och det blir väldigt kallt om vintern, men vi får minsann nöja oss med varmluftsfläktar drivna på gas som alla hushåll i kalla delar av Japan. Att ”troll” egentligen var skogsvarelser från gamla skandinaviska berättelser fick jag reda på helt nyligen. Att böckerna kommer från Finland är det nog tyvärr inte så många japaner som tänker på, tror jag.

Junko Ikegami

Publicerad: 2006-02-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-04 10:22

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #1915

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?