Utgiven | 2008 |
---|---|
ISBN | 9789150109047 |
Sidor | 207 |
Illustratör | Tove Jansson |
Det är lika bra att erkänna genast: Jag är en stor beundrare av Tove Janssons författarskap. Min mamma kan både Hur gick det sen? och Vem ska trösta Knyttet? utantill och det hände därför att jag och mina syskon satt lutade mot kylskåpet och bläddrade i böckerna medan mamma lagade mat och reciterade texten. I den här samlingen finns dessa båda bilderböcker på rim med. Det gör också mycket annat. Jag antar att Stora boken om Mumin ska ses som en antologi där vi får smaka på lite av varje ur Tove Janssons stora produktion om figurerna i Mumindalen.
Boken är tjock, över 200 sidor lång. Den innehåller mycket och den som inte har smakat på muminkakan tidigare får här insyn i både det ena och det andra. Det finns dock ett men och ett, för min del, rätt tungt vägande sådant. Det är helt omöjligt att välja ut ett kapitel här och ett kapitel där ur de fantastiska helheter som till exempel Kometen kommer, Trollkarlens hatt och Trollvinter utgör. Detta görs dock i denna antologi, vilket resulterar i att delarna känns haltande och lösryckta. Endast i bästa fall kan de skapa ett sug efter hela böckerna.
Naturligtvis finns det även goda sidor med samlingen. Det är roligt att få stifta bekantskap med serien ”Mumin och den gyllne svansen”. Här kommer ett helt annat mumintroll fram. Seriens troll har bekymmer med berömmelse och med vänner som vill parasitera på den. Den gyllne svansen gör att inbjudningar till de fina salongerna strömmar in och att Mumintrollets manager kräver att muminmammans kök byggs om till ett mer ståndsmässigt sådant. I serien finns mycket lite gullighet och ett mer klart politiskt ställningstagande än det gör i böckerna.
Bilderböckerna kan jag, som sagt, både utan och innan men det är lätt att glömma bort deras briljans mellan varven. Teckningarna är utsökta. I Hur gick det sen? (1952) är Mumin och hans vänner fortfarande lite mindre bulliga än de är i senare illustrationer och formatet på boken är i sig kittlande för både intellekt och maggrop. I originalutgåvan, men även annars när boken ges ut separat, är det hål i sidorna så att detaljer på föregående och kommande sidor kikar fram. Det ger djup åt illustrationerna, en extra dimension i läsningen men även stum beundran inför den tekniska skickligheten hos konstnären. I denna upplaga finns inga hål i sidorna. Istället har bilden tryckts som om det var hål och detaljerna finns där i dubbeltryck. Det är inte alls lika roligt.
Jag är alltså på det hela taget så förtjust i de böcker som Tove Jansson har skrivit att jag inte tycker att denna samling är nog. Och det trots det glassiga omslaget, de trevliga illustrationerna och mångfalden mellan pärmarna.
Jag skulle snarare rekommendera att köpa en hel bok om Mumin och hans vänner istället för dessa ihop trängda delar. Stora boken om Mumin är snygg men för stor och tung att läsa i sängen. Den ger lite av mycket, men hur kan den som valt ut de fristående novellerna ur samlingen Det osynliga barnet kunna låta bli att välja just novellen/sagan om det osynliga barnet som inte blir synligt förrän det får leka och vara sig själv eller novellen/sagan om Homsan som inte kunde låta bli att narras? Detta är naturligtvis olika tycke och smak, men det är ogörligt att göra en antologi som denna. Ingen kan bli nöjd.
Jag har precis lånat flera av kapitelböckerna om Mumin på biblioteket. De finns som ljudböcker och Mark Levengood läser dem. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna diska utan dem.
Publicerad: 2008-11-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 12:13
En kommentar
Arianna…
Tove Jansson “Stora boken om Mumin” | dagensbok.com…
#
Kommentera eller pinga (trackback).