Recension

: Mumin och tillvarons gåta
Mumin och tillvarons gåta Jukka Laajarinne
2011
Alfabeta
7/10

Söta, kultförklarade – och de är existentiella också

Utgiven 2011
ISBN 9789150113334
Sidor 219
Orginaltitel Muumit ja olemisen arvoitus
Översättare Janina Orlov

Om författaren

Jukka Laajarinne, född i Finland 1970, författar barn- och ungdomsböcker samt jobbar som filosofilärare.

Sök efter boken

Det är konstigt, sa Hemulen. Nu har jag igen den där känslan av att det hela tiden händer samma slags saker.
Sent i november

I förordet, som Jukka Laajarinne kallar ”Från ett kryp till ett annat” skriver han att Tove Jansson när hon levde inte gav mycket för alla vetenskapliga analyser av muminfigurerna. ”Jag önskar att de lämnade mig ifred”, sa hon. Och det är som om Laajarinne i någon sorts pakt med Jansson delar hennes ovilja – ändå vågar han skriva just en sådan text. Jag kan inte låta bli att på sätt och vis beundra honom för det.

I kapitel med titlar som ”Nu var allting främmande”, ”Anlag för svindel” och ”Familjer som är besvärliga emellanåt” varvas citat från Muminpappan, Hemulen och Snorkfröken med Sartre, Heidegger och Kierkegaard. Ibland är det svårt att se vad som är vad. Här avhandlas det ena existentialistiska ämnet efter det andra.

Att som läsare konstatera att Mumin-böckerna har djup är alltså, som han konstaterar i förordet, inget Laajarinne är ensam om. Det har gjorts förut och det lär göras igen. Behovet av att på ett mysigt och charmigt sätt leverera livets olösliga problem är kanske inte essentiellt – men uppenbarligen inte långt därifrån. Och önskan att använda barndomens favoritboksfigurer och populärkulturens populära karaktärer i alla möjliga filosofiska sammanhang har tidigare gett oss både Nalle Puhs version av taoismen och The Simpsons and Philosophy.

Laajarinne har alltså skrivit samma slags bok, och tänkt samma slags tankar, som massor av människor, från Sartre till grannbarnet som bläddrar i Vem ska trösta knyttet? Och vi inser på samma sätt Tove Janssons genialitet, vi drabbas på samma sätt av mumintrollens ängslor och förvirringar.

Nej, det är inga nya insikter precis. Bara vanliga självklarheter. Lite vardagsfilosoferande, som det som kan höras i Tankar för dagen eller när man sitter på kafé och råkar tjuvlyssna på det väldigt djupa samtalet vid bordet intill. Men Laajarinne levererar dessa tankar med en personlig touche och det blir i slutändan en småtrevlig bok som är en bra förevändning att få analysera sig själv och den obegripliga världen en smula.

Såklart blir det ibland banalt. Men är inte livet också det? Och i en vardag som ibland inte tycks bestå av annat än ironi och cynism är det för en stund skönt att bara fundera över saker som det oändliga antalet klänningar och svårigheten att göra val, varför vi å ena sidan hatar gräl och å andra sidan hellre lever i en grälande sällskapsklump än ensamma, livets oberäknelighet och rädslan för det okända. Och när vi inte orkar läsa Kierkegaard eller Camus, kan vi alltid läsa Mumin eller en liten bok om trollen och tillvarons gåta – som knappast ersätter existentialisterna, men gör det hela lite begripligare, om det nu någonsin blir det, för kanske är det som mumintrollen sjunger:

Det finns så många saker
man inte kan förstå.
Att somliga är stora
och somliga är små.

Anna Nygren

Publicerad: 2011-09-19 00:00 / Uppdaterad: 2011-09-19 11:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4366

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

48 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?