Jag kom i kontakt med existentialismen redan som tonåring, precis som Sarah Bakewell. Den engagerade och kompromisslösa inställning till livet som Jean Paul Sartre och Albert Camus gav uttryck för i sina texter fascinerade mig, och jag minns att jag fantiserade om att sitta på caféerna i Paris och se cool ut som Simone de Beauvoir. (Det andra könet läste jag tyvärr först tjugo år senare.)

När jag först läste Sartre och Heidegger tyckte jag inte att detaljerna i en filosofs personlighet och biografi var viktiga. Detta var den gängse meningen inom fältet på den tiden, men den hade också att göra med att jag var alltför ung för att ha en utvecklad känsla för historia. [---] Levnadshistorien kunde lämnas därhän, ideérna var grejen. Trettio år senare har jag kommit fram till den motsatta slutsatsen. Idéer är intressanta men människor är oerhört mycket mer intressanta.

Sarah Bakewell skriver som om hon kände alla personligen. Vi får veta vad de åt och drack, hur de bodde, vad de grälade om och vad som förenade dem. Existentialisterna kretsar huvudsakligen kring Martin Heidegger, Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir men vi får också möta ett myller av andra människor som på olika sätt hamnar i deras väg. Ur den detaljrika, engagerade och roliga beskrivningen av deras liv växer också bit för bit den existentialistiska filosofins historia fram.

Genom hela boken löper också som ett pärlband anekdoterna om relationen mellan Sartre och Beauvoir. Förhållandet pågick i 51 år – från 1929 till Sartres död 1980. Sarah Bakewell skildrar det berömda paret ömsint, men ibland blir hennes antaganden lite väl självsäkra och bilden av förhållandet schablonartat idealiserande, som i exemplet nedan.

Jag tror att relationen gav henne precis vad hon behövde. Om hon och Sartre hade försökt sig på ett vanligt äktenskap hade de skilt sig eller blivit sexuellt frustrerade. Hon hade i stället ett fantastiskt sexliv – uppenbarligen bättre än Sartres, på grund av hans upphängningar.

Det är en svår konst att skriva om människor som blivit ikoner utan att vare sig förminska deras idéer och insatser eller tvärtom göra dem större eller bättre än vad de i själva verket var. Sarah Bakewell lyckas ändå ofta över förväntan med att förena filosofiska resonemang, historiska skeenden och glimtar av vardagliga bestyr. Här finns en pedagogisk beskrivning av de fenomenologiska rottrådar genom vilka Sartres existentialism hämtar sin näring och en mångfacetterad redogörelse över Heideggers vacklande hållning till nazismen. Sarah Bakewell drar också flyhänt upp skiljelinjerna mellan Sartre och Camus och skildrar Sartres med tiden alltmer problematiska relationer till kommunismen. Ett helt kapitel ägnas åt Maurice Merleau-Ponty, den dansande filosofen och Beauvoirs ungdomsvän, som av Sarah Bakewell utnämns till ”den mest revolutionära tänkaren av de alla”.

De aspekter av vår tillvaro som begränsar oss är, säger Merleau-Ponty, precis desamma som de som binder oss till världen och medger utrymme för handlande och varseblivning. De gör oss till det vi är.

Den existentialistiska cocktailen av frihet och fräckhet kanske verkade lockande för en ung kvinna i slutet av 70-talet. Men varför ska du idag läsa en bok på 493 sidor, inklusive personförteckningar och noter, om en filosofisk inriktning som författaren själv hävdar blivit omodern?

En utmärkt anledning är att du via Sarah Bakewells beskrivning av nyckelpersonernas livsöden och verk får en djupare förståelse för hur 1900-talets historia av krig och totalitära ideologier format existentialismens idéer, och hur dessa i sin tur skapat en mylla för starka motståndsrörelser som feminism, hbtq-rättigheter, antirasism och antikolonialism.

En annan anledning att läsa Existentialisterna är att de texter som existentialisterna skrev – om människans inneboende frihet, ångesten som följer av denna frihet och ansvaret att genom handlingar forma det egna livet och världen – i allra högsta grad är aktuella idag. Exempelvis kan det existentialistiska slagordet ”existensen föregår essensen” erbjuda intressanta möjligheter till reflektion kring såväl Sverigedemokraternas begrepp ”nedärvd essens” som identitetspolitisk retorik. Sarah Bakewells kulturhistoriska berättelse innehåller inte enbart svar. Den ställer också uppfordrande frågor: Hur mycket i ditt liv kan du själv påverka? Vad är du beredd att göra?