Recension

: Hjärtat stannar sist
Hjärtat stannar sist Margaret Atwood
2017
Norstedts
6/10

Pest eller kolera?

Utgiven 2017
ISBN 9789113073774
Sidor 349
Orginaltitel The Heart Goes Last
Översättare Inger Johansson
Först utgiven 2016

Om författaren

Margaret Atwood har publicerat lyrik, noveller, romaner och essäistik och är en av Kanadas mest uppburna författare – hon har mottagit mer än 55 nationella och internationella utmärkelser. År 2000 fick hon Bookerpriset för Den blinde mördaren. Hon föddes 1939 i Ottawa, Kanada.

Den officiella sidan, owtoad.com – Vad får man om man kastar om bokstäverna i O.W.Toad?

Sök efter boken

Vad är din rösträtt värd? Det demokratiska svaret är ju att den är lika för alla och inte kan översättas till kronor och ören. Likväl skulle nog SIFO via en undersökning kunna räkna fram ett statistiskt säkerställt medelvärde. De skulle också kunna ge olika värden för olika populationssegment och få ett underlag som går stick i stäv med hela den demokratiska grundprincipen.

Medborgerliga rättigheter, vad är de värda? Den frågan är ju inte lika konkret och definitionen av dessa kommer säkert att vara lika varierad som det tillfrågade underlaget. Och gissningsvis är den så pass dramatisk att den nog helst inte säljs bort mot en engångssumma. Men om man precis har så att man kan hanka sig fram, utan framtidsutsikter och med medborgerliga rättigheterna så obefintliga att de inte ens ger minsta möjliga fysiska skydd?

För paret Charmaine och Stan i Margaret Atwoods Hjärtat stannar sist är valet inte särskilt svårt. Man känner ju även som läsare att det är det bättre av de två kanske inte helt idealiska alternativen. De väljer helt enkelt bort de medborgerliga rättigheterna på permanent basis för att nå ekonomisk och fysisk trygghet.

Paret lever i vår samtid men i något slags parallell tidslinje där den amerikanska ekonomin inte går som tåget. På något sätt hanterades finanskrisen 2008 rejält sämre, eller om nu krisen var rejält värre (eller möjligen en kombination av de båda). I deras nutid är det inte 4% arbetslöshet i USA, utan den har passerat 50%. De stora städerna i det amerikanska kärnlandet har förslummats och saker som välfärdssystem, lag och ordning eller ekonomi är näst intill borttynade. De som har möjlighet har flyttat till luxuösa offshore-plattformar eller till Kalifornien. Den möjligheten hade inte Charmaine och Stan. De har istället sett sin medelklasstillvaro rinna ut till att bo i sin bil och via extrajobb som servitris precis får ihop mat och bensin för att hålla sig flytande, hela tiden med skräcken för att bli rånade, våldtagna och mördade i den närmast laglösa tillvaron.

Så de ansöker om och blir beviljade medborgarskap i Positron. En helt ny slags stad, där ett företag rustat upp slumkvarter till ett Truman Showskt gated community där stängslen är låsta åt båda hållen. Där inne finns trygghet, arbete och mat på bordet. Och en fullkomligt andefattig tillvaro där musik- och tv-utbudet enbart befinner sig på ett stadium före tidigt 60-tal, där ingen pratar om någonting och där den lokala tidningen bara har lokala, positiva nyheter. Och så den lilla detaljen att de bara kan vistas där halva tiden, en månad där och en månad i samhällets fängelse Internharmoni. För att effektivisera utnyttjandet, så att fyra personer kan bo i samma hem. Men aldrig samtidigt. Charmaine och Stan älskar det, till en början.

Någon ideal tillvaro blir det, som alla kan förstå, inte. Och efter några växelvisa månader så börjar fasaden spricka. I staden likväl som i deras förhållande. Tillvaron blir absurdare och absurdare med försvinnanden och högteknologisk sexdockstillverkning i någon slags Douglas Coupeland-version av ett sentida hyperkapitalistiskt DDR-samhälle. Skriver man på kontraktet till Positron så finns dock varken ångerrätt eller möjlighet att dra sig ur villkoren.

Atwoods dystropi är full av absurditeter, som tar vid och avslutas ganska tvärt och både bygger på, men också ibland bryter ner, de intressanta frågeställningar som dyker upp för läsaren. Som att hon drivs av en berättarglädje där hon främst vill roa läsaren, snarare än att problematisera den samhällssatir som hela romanen bygger på. Jag betvivlar inte att det är ett medvetet val, men romanen faller ändå lite på det, då den skulle kunna vara så mycket mer om Atwood själv tog sin skapelse på lite större allvar och stämde ner den några toner.

Oscar Rooth

Publicerad: 2018-02-21 00:00 / Uppdaterad: 2018-02-20 22:39

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7255

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?