Margaret Atwoods dystopiska roman Tjänarinnans berättelse har knappast minskat i aktualitet sedan den först gavs ut 1985. I höstas kom den efterlängtade uppföljaren Gileads döttrar, och inte minst tv-serien med Elizabeth Moss i huvudrollen har lockat nya generationer av läsare. Inte nog med det, förresten, runt om i världen syns tjänarinnornas karaktäristiskt röda kläder och vita hättor ibland ute i verkligheten, när människor demonstrerar mot inskränkningar i mänskliga rättigheter.

Inte minst eftersom den mycket välgjorda och fantastiskt snygga tv-serien blivit så ikonisk känns det ganska våghalsigt att ge sig på en ny, visuell tolkning av Atwoods berättelse. Det är ändå vad Renée Nault har gjort med The handmaid´s tale: the graphic novel.

Det går inte att komma ifrån att jämföra med tv-seriens utökade universum, och det är förstås inte riktigt rättvist. Det här är en berättelse i sin egen rätt, baserad på Atwoods första roman. Där tv-serien är en något uppdaterad och förstås rejält expanderad berättelse, går Naults variant liksom tillbaka till rötterna. Och det gör den väldigt bra.

Bilderna är otroligt vackra. Hela bildberättandet, sättet att disponera färger och figurer över sidan, är faktiskt slående vackert. Konstrasterna mellan värme och kyla, mellan tjänarinnornas blodröda utstyrslar och den grå diktaturen, den hotfulla väggen där de senast avrättade hänger, och de högre ståndsfamiljernas lite trött avmattade pasteller. Fruarnas begränsade världar av trädgårdsskötsel och inredning.

Det är ett sådant hushåll Offred, titels tjänarinna, är satt att betjäna. Inte med städning, matlagning eller sådant, utan genom barnafödande. Varje månad, när oddsen är som högst, våldtas hon av herrn i huset, i en strikt reglerad ceremoni där även hans ofruktsamma hustru deltar. Så är det bestämt i den religiösa staten Gilead, en skruvad, fundamentalistiskt kristen regim.

Tjänarinnans berättelse är en brutal historia, och den blir inte mindre brutal av att visuellt få bilderna framför sig i Naults skira vattenfärger. Samtidigt – eller därför? – tilltalar den mig och många andra så oerhört. Jag funderar en hel del på varför. Är det för att den fångar så många av våra värsta farhågor i en tid när hårdför konservatism verkar vara det nya svarta? För att vi faktiskt kan känna igen en känsla av utsatthet i den?

Någonting är det ju.