”Till alla flyktingar överallt.” Det skriver Viet Thanh Nguyen på en annars tom sida innan de åtta novellerna får ta plats. Redan där får jag en olust att recensera boken. Inte att läsa den, tvärtom, men boken är explicit uttryckt inte riktad till mig. Vad har jag undflytt utöver de fruktansvärda vardagssysslor av varjehanda slag som ingick i att växa upp boende hemma under bra förhållanden? Jag har inga referenspunkter som tillnärmelsevis liknar de erfarenheter som följer på krig och flykt. Jag kan inte föreställa mig de trauman som det för många innebär.

Flykt är rörelse bort ifrån någonting som upplevs som hotande. Människor kommer alltid fly. Från andra människor, men även naturkatastrofer tvingar människan att lämna den plats de kallar hem. Kvinnor har flytt från män, folkslag på grund av hot om utrotning, andra på till följd av hat mot deras tro och ytterligare andra flyr till följd av deras sexuella läggning. Ni kan tyvärr göra listan avsevärt längre.

Nguyens Sympatisören kom häromåret ut på svenska. En roman som mottogs med klang och jubel. Flyktingar har ett litet mer lågmält uttryck och utgörs av åtta välsmidda- och komponerade noveller. Den sista handen lades vid verket vid precis rätt tidpunkt. Följden är en känsla hos läsaren att det måste vara exakt så här novellen ska utspela sig, att något annat inte vore trovärdigt.

Erfarenheten av att tvingas lämna hem, delar av familjen och fly till ett okänt samhälle kan jag inte föreställa mig. Min fantasi har inte tränats i att bearbeta så radikalt annorlunda levnadsförhållanden. Jag tänker mig att flykt innebär både förlust och att ånyo plocka upp. Under flykten stöter den flyende på en mer eller mindre annorlunda omvärld och avkrävs i varje ögonblick ett förhållningssätt gentemot detta faktum. Vad och hur kommer an på flyktens omfattning. Jag kan tänka mig att för några suddas aldrig flykttillståndet ut.
Under läsningen håller vi i handen små pappersskärvor som ibland målar upp vattenfarkoster överbelastade med människor. På dessa dör folk till följd av svält och törst och sjukdom. Andra efter att de pirater som ämnar kidnappa alla kvinnor och flickor stöter på motstånd och utan betänkligheter slår ihjäl en broder, en son – en människa.

Innan jag ens började läsa skrev jag följande: Att försöka förstå en annan människa är vanskligt. Att förstå någon som genomgått något fullständigt annorlunda är omöjligt. Att pådyvla våra gissningar om dessa människors känslor, upplevelser och predikament är som dåliga skämt. Hålla käften, läsa eller lyssna, agera och sprida är vad vi är till för i det här sammanhanget.

Kanske lite väl bryskt, men jag blev under en stund känslosam över vår förmåga att komma med gissningar och värre när det kommer till andra människors erfarenheter och känsloliv. Man borde vara ytterst försiktig med att uttrycka sig med någon typ av säkerhet när det kommer till upplevelser som ägs av en person och endast denna. Vi kan gissa: rädsla, uppgivenhet, ångest. Allmänmänskliga känslor, men inte av naturen bundna vid vissa materiella tillstånd.

Jag minns från min egen tid på gymnasiet hur synen på Vietnamkriget trots, antar jag, goda föresatser var rätt platt och enkelriktad. Det tycks se lika ut idag. Tidsaspekten är naturligtvis ett hinder, men också den ihärdiga Västerländska Anden som vill visa, vrida, dölja och ibland förvränga historieskrivningen. Eleven förväntas ringa in de orsaker som låg bakom kriget och vad som gjorde att USA till sist fick dra sig hemåt med oförrättat värv. Vilka blev konsekvenserna? Det nämns döda civila, men lagom till att man vill veta mer om detta sätts kriget in i en Kalla kriget-kontext och så glömmer man det hjärnan just fokuserade på.

Denna okunskap eller, mer överslätande, glömska befästs under åren av den populärkultur vi konsumerar. Actionspäckade TV- och dataspel som utspelar sig i Vietnam är legio. Willem Dafoe faller ihop med armarna och ansiktet mot skyn i Plutonen. Någon general-tjomme älskar doften av napalm i den på Mörkrets hjärta baserade filmen Apocalypse Now (redux). Jakobs stege är ett av de kändare inslagen i de materiella och själsliga predikament Vietnamveteranerna, alltså de soldater som kom hem vid liv men inte förmådde att åter acklimatisera sig i hemlandet, befann sig i. Men vad finns på andra sidan av det som inte syns eftersom det inte visas?

Det är närmast förlösande att få ta del av det och de andra. Stridigheterna i Vietnam och stora områden av Sydostasien fortsatte många år till. Det är befriande att nå de människor som döljer sig bakom orden och siffrorna i de grovt förenklade förklaringsmodellerna. Människorna är förvisso fortfarande text, men det som tidigare varit en siffra bland många andra, har nu blivit skuggor av det förflutna, skisser av ansikten. Boken kanaliserar människors värme, ångest, tankar. Några har blivit kvar, andra har på omvägar hamnat i USA. Gamla svårigheter består, nya uppstår och hela tiden anar vi hur livet ter sig i skrevan mellan innan och efter. Det finns små antydningar om det förflutna. Exempelvis förekommer i en novell en kvinna som är rädd för badkar till följd av båterfarenheter. Duschens strålar mottog hon med nacke och rygg. En annan förbisvävande scen symboliserar kommunisternas grymheter och övergrepp. En mor berättar att de karvade bort ögonen på fotografiet av hennes son som hängde på gravstenen. Han mördades två gånger.

Det är just aningar och skymtar eftersom det aldrig blir särskilt utbroderande om flykten som sådan. Det behövs inte och det är pennans skicklighet som möjliggjort detta. Själva novellernas kärnor beskriver ett tillstånd utan att det skrivs ut. Vad som ger den livskraft är alla de vardagsproblem de allra flesta kan känna igen sig i: Relationsproblem, demens, små- och storsinthet, illusioner, alla våra persona, enahanda arbetsuppgifter och drömmar. Detta hade inte nödvändigtvis varit intressant om det inte vore för det faktum att de är just flyktingar, eller barn till föräldrar som flytt. För oss kanske ingenting annat än tysta okända som fallit under kategorin flyktingar. Kategorier behöver vi. Kategorier är livsfarliga.

Till alla flyktingar överallt, alltså. De är över 70 miljoner. Jag försöker föreställa mig det. Spekulerar. Även här faller min bristfälliga föreställningsförmåga till föga. Jag gissar mig till känslan av att vara utlämnad till omvärldens nåd och dess motsats. Jag vet försvinnande lite om dessa människor. Jag ser skärvor framför mig. Spillror på Medelhavet. Doft av tång. Varma sandstränder. Inte behöver vi påminnas om flyktingar? Jo, för de är redan bortglömda. Många drunknade, nakna. Svårt att förstå. Böcker som dessa behövs. De färglägger. Annat nyhetsbläck i tidningarna täcker redan de namnlösas öden.