Ocean Vuongs debutroman En stund är vi vackra på jorden (2020) handlar om honom själv och hans mor och mormor. Det finns något poetiskt vackert i titeln och Vuong lyckas just skildra skönhet i att minnas.

Hela romanen är egentligen ett enda långt brev till ett ”du”, till hans mor Rose – arbetande på en nagelsalong – aldrig kommer att kunna läsa. Hon är analfabet.

Han läser Roland Barthes Sorgedagbok, boken Barthes skrev på varje dag året efter sin mors död. Han vill skriva till sin mor. Mormodern Lan har gått bort men modern lever. Bokens handling och tid går som i en cirkel: börjar i ett sorts nu efter mormoderns död – den mormor som kallades nummer sju i sin ursprungsfamilj på landsbygden utanför Saigon, gav sig själv namnet ”Lan” som betyder orkidé och gifte sig med en gammal man för att komma hemifrån – för att sedan gå tillbaka till hela deras gemensamma liv med utvecklingar och sidospår.

Ocean Vuong – som skydd kallades han Little Dog – är född 1988 i Saigon. Till USA kom han som tvååring. Hans liv genomsyras av Vietnamkriget. Allt har sin grund i amerikanernas långa krig i Vietnam och utplånande av vietnameserna. Vuong väver in fakta om kriget, hela den digra deg av dödande och fasa och människorna i den.

Samtidigt är han född av kriget: hans morfar var en amerikansk soldat, kvinnorna i hans släkt är fyllda av minnen av skräck, vapen, eld, gas, bomber, död och prostitution. Som ett incitament framåt, bort. Även ordlösheten: hans mors skola brann i en napalmattack när hon var fem. Därmed var hennes skolgång slut.

Han växte upp i Hartford i Connecticut i USA. Mobbades av andra barn, misshandlades av sin mor, sköttes av sin schitzofrena mormor men utbildade sig på college och vidare på universitet. Han får orden. Tack vare sina studier inser han att de alla är traumatiserade; moderns våld mot honom i barndomen var en reaktion. Hon ville skydda honom, lära honom bli starkare.

Han var familjens språkrör. Ansikte utåt. Tolken som bytte koder. Som måste tala ”krigsspråket”. Deras eget språk var inget modersmål – eftersom det var ofullständigt och rivits ifrån ursprunget. Modern förmanade honom varje morgon innan de begav sig ut i sin vardag: ”Kom ihåg. Kom ihåg. Du är redan vietnames.” När Little Dog berättade för henne att han tycker om pojkar, svarade hon: ”De kommer att döda dig … du vet det.” Samtidigt var hon lugn – men frågar rakt på sak om han nu skulle börja bära klänning. Och att de dödar folk som bär klänning.

I boken skildras Little Dogs kärlek till Trevor, en yngling på en tobaksplantage som märktes av drogerna och som senare dör. Många dör. I förtid. Även mormodern Lan. Det förekommer starka bilder med jämna mellanrum om monarkfjärilarna vars migration utlöses av solljuset och är över 700 mil. De reser söderut, honorna lägger ägg under flygfärden och återvändandet mot norr skulle innebära säker död. På samma vis återkommer bilderna av bufflarna som störtar huvudstupa över stupet i döden. Man kan se monarkfjärilarna som en symbol för vietnameserna och bufflarna för amerikanerna. De bara måste följa sina instinkter. Som en livsdom. Amerikanske Trevor, oredig av heroin, störtar över stupet trots att han vet vad det innebär.

En speciell och tankeväckande roman om vad krig gör med människor. Vad språk, ord betyder och vad som finns kvar när vi inte har orden. Vad kroppen betyder och att språket bygger kroppen. Orden är beroende av kroppen.

Boken är en påminnelse om hur många generationer framåt som traumatiseras av ett krig … hur kroppen minns våldet och hur det förs över till barnen och barnbarnen. Kriget tar aldrig slut med freden.

Vuong debuterade som poet 2010. Även hans debutroman är starkt poetisk med särpräglat bildspråk. Även i det mycket brutala och smärtsamma. Det blir något vackert, läkande i att våga minnas och att klä livet i ord. I slutet av boken summerar Vuong sitt ursprung:

”Ja, det var ett krig. Ja, vi kom från dess epicentrum. I det kriget gav en kvinna sig ett nytt namn – Lan – och med det namnet gjorde hon anspråk på skönhet, och gjorde sedan den skönheten till någonting som var värt att bevara. Ur det föddes en dotter, och ur den dottern, en son.

Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet.

Ingen får tro att vi är våldets frukter – utan snarare att våldet som passerade genom frukten aldrig lyckades skämma den.”

En skön, sann och sorglig roman.