Amerikanerna talar om ”Vietnamnkriget”, vietnameserna om ”det amerikanska kriget”. I det glappet återfinns kanske orsaken till kriget.

Em är en berättelse om Vietnam. En berättelse om landet, historien och diasporan. En berättelse om de som växte upp under kriget, och om de som blev ett resultat av det. Det är en berättelse om mänsklighet, och alla de hemskheter som mänskligheten kan göra. Och en berättelse om kärlek.

- Civila?
- Ja.
- Gamlingar?
- Ja.
- Kvinnor?
- Ja, kvinnor.
- Spädbarn?
- Spädbarn.

Kim Thúy återvänder till Vietnam och bjuder på en fragmentarisk och vindlande historieskrivning. Genom korta betraktelser, historiska nedslag och något som mer liknar Wikipedia-artiklar får vi lära känna personer och människoöden. Trots att boken är tunn och orden är få hinner vi stifta bekantskap med många personer. De som blev skjutna på, och de som sköt.

Varje ord innehåller en sån tyngd att jag måste stanna till, pausa, och andas innan jag fortsätter.

Förvisso dödar kulor, men det kan åtrå också göra.

Vi får följa med till en verklighet där nöden inte har någon lag, där kärleken inte vet några gränser och där gatubarnen lär sig engelska på en parkbänk.

Sällan önskar jag så mycket att jag kunde franska som när jag läser något av Kim Thúy. Språket i de svenska översättningarna är fantastiskt, hur magiskt är det då inte på originalspråket?

Trots att mycket till sin början ter sig lösryckt och enbart bjuder på fragment av en berättelse väver Thúy på ett magiskt sätt ihop den smärtsamma berättelsen. En berättelse som reser över havet, flyger långt bort. En berättelse som utmynnar i en vietnamesisk diaspora, som med nagellackets hjälp befäster sin plats i världen.