Operakonsten är en konstart som kräver många medarbetare, vilket entusiastiska guider ofta berättar vid operahusens visningar. Inför en föreställning involveras hantverkare, påklädare, scenarbetare och sminkansvariga som alla ska möta regissörens önskemål. Även själva musiken kräver många personer. De tar sig an operaverket och försöker tolka vad som står i notbladen. Dirigenten, de skolade sångarna och orkesterdikets musiker lägger ner åtskilliga timmar på repetitioner.

Bland alla dessa medarbetare finns slagverkaren. Ni vet, den där musikern som står och väntar medan allt pågår. När klubban äntligen slås mot bastrumman är det för att skapa en illusion av en avfyrad kanonkula eller en blixt som slår ned. Andra gånger ska klangen av en triangel förstärka en upplevelse av is eller stjärnor.

I boken I fjärran hörs ett ljud – Slagverkaren i operans mörkaste hörn berättar musikern Roger Svedberg om den speciella nisch han jobbar med; slag, ljudeffekter och klanger inom operamusiken. Han inleder med att beskriva sin egen aningslöshet när han var nyanställd på operan. Då kunde det låta så här i hans hem:

– Vad har du spelat ikväll?
Jag berättade stolt om det äventyrliga livet som slagverkare på operan och hur jag just ikväll stod bakom scen och knackade med en trästav i golvet.
Min fru som då jobbade som regissör inom opera och teater frågade helt enkelt:
– Varför då?
Självgodheten rann för ett ögonblick av mig och jag kände att jag var ute på hal is, men svarade ändå:
– För att det stod så i noterna?

Svedberg är inte lika svävande i sina svar längre. Han har tagit reda på bakgrunden till att han knackar i golvet under framförandet av Giuseppe Verdis opera Macbeth. Det mörka dramat är fullt av maktlystnad och ångestladdad skuld. Scenen med knackningen på den stora porten är ögonblicket när två generaler ska väcka kungen Duncan (som Macbeth just har stuckit en dolk i).

Så mycket intressant historia det finns inom slagverksmusiken! Trummor, pukor och skramlande bjällror har sitt ursprung i militära fältslag på 1600-talet när det Ottomanska rikets armé avancerade in i Centraleuropa. I armén ingick en militärorkester med många män. Stora trummor, cymbaler och olika horn producerade skräckinjagande oljud. Makt och styrka hördes långt innan soldaterna syntes och många flydde sin väg. Instrumenten har därefter influerat musikkomponerandet i den tidiga scenmusiken de efterföljande århundradena.

Slagverkaren har de mest märkliga instrument att använda för att skapa ljudeffekter under en föreställning. En del har bevarats från 1700-talet och fungerar utmärkt i sin ursprungsmiljö; bland annat åsklådan och regnmaskinen på Drottningholmsteatern utanför Stockholm.

Problematiskt är det förvisso när ingen kompositör kan tillfrågas vid otydliga eller saknade anvisningar i de gamla operaverken. Musikerna tolkar och gissar efter bästa förmåga och i slutändan är dirigentens åsikt avgörande.

Svedberg ger även många exempel på de fysiska arbetsvillkoren från orkesterarbetet. Anekdoter uppstår mellan kollegor och ibland utsätter de varandra för spratt. Uppfinningsrikedom kommer till användning ofta. För att inte frackens knapp ska skramla på en cymbal vid fel tillfälle tejpas gaffa-tejp över den! Vidare behöver man vara en logistisk gud för att få ned alla slagverk i orkesterdiket. De olika klubborna för trummorna och klockorna måste vara inom räckhåll. Ena stunden är det svettigt och stressigt. Andra gånger uppstår lång väntan med hög koncentration. När den avgörande insatsen ska göras, ska den ske vid exakt rätt tillfälle, ha rätt volym och kraft.

Författaren nämner flera operapartier som vidgar mina lyssningserfarenheter. Han håller sig till sitt ämne i en lättsam och personlig stil men lite saknar jag exempel från kvinnliga kompositörers verk. Läsningen blev trots detta en trevlig utflykt detta år 2020 när så många konserter blivit inställda för att hindra spridningen av Covid-19.