Två personer som inte känner varandra har tagit skydd för regnet i väntan på bussen. Några dagar senare är deras kroppar omslingrade i varandra och musiken flödar när mannen lägger väl valda kompositioner på skivspelaren. Relationen fördjupas. De gör en minnespromenad varje månad den 11:e för att återuppleva känslan från första mötet. Tanken svindlar när […][...]

Den där åldern – att vara nitton år och ha fixat ett sommarjobb i stan! Sen bara en gnutta flax för att det ska lösa sig med annat: Att inte hitta till jobbet, att inte känna någon – inte ens personerna som också ska bo i lägenheten. Beth lyckas med nöd och näppe undvika att […][...]

Romanen Okänd soldat gavs ut i Finland år 1954. Andra världskriget var avslutat sedan nio år tillbaka. I fredsavtalet förlorades stora landområden med följden att 400 000 karelare evakuerades. Alla fick börja om sina liv på helt nya platser innanför de nya finska gränserna. I första kapitlet får läsaren se ett gäng rekryter öva exercis på […][...]

Ibland ställer jag mig frågan, hur människor orkar ta sig an vardagen i krig. Så tycks också fallet ha varit för författaren Andrej Kurkov. I romanen Grå bin ägnar han sig åt att porträttera Sergej Sergejevitj som bor på en plats som hamnat i gråzonen mellan två stridande parter. Platsen ligger i Donetskregionen, i östra […][...]

Tidigare i år läste jag en intressant text i morgontidningen som handlade om utgivningen av kokböcker i Sverige, (här är länk till den intresserade –> den moderna kokboken …) Jag tyckte det var intressant att skribenten Saga Cavallin analyserade kokböcker som en sorts samtidsspegel. Haja havre är en bok som skulle kunna sorteras in bland […][...]

En kväll skriver en av döttrarna på familjechatten: ”Ikväll äter jag riktigt svart bröd ihop med morotssoppa.” Riktigt. Svart. Bröd. Dottern förvaltar ett arv, vilket gläder mitt modershjärta. Hon, liksom jag, är mer förtjust i rågbrödet från andra sidan Östersjön än de övriga i familjen som glufsar i sig mjuk sötad limpa. Något glufsande inträffar […][...]

Jag blev inte jättesugen på en tågresa Köpenhamn – München när jag läste den första sidan i romanen Intill vanvett, intill döden. Det är inte minsta lilla lucka mellan oss. Det finns nätt och jämnt plats att andas. Att falla omkull eller sjunka ihop går inte. Jag hade kunnat vara död och ändå stå upprätt. […][...]

Det är förstås en plats att fly till. Ett fjällnära land. Där bor inte så många andra. Kanske möjligt att få andas fritt och vara den man vill vara. Inkeri har kommit till huset hon köpt av 70-årige samen Piera. Hon har uppdrag från tidningen i Helsingfors att skriva reportage om människorna som bygger upp […][...]

För ett tag sedan hörde jag en utrikeskrönika på Sveriges Radio P1, där rubriken löd: Kan du de baltiska huvudstäderna? Lätt som en plätt tänkte jag först, men stunden senare funderade jag om jag var helt säker. Desto mer kunnig är Li Bennich-Björkman, som i mer än tjugo år har följt de tre baltiska länderna […][...]

Jag har läst inledningskapitlet i romanen Debutant flera gånger. Scenen flödar så bitterljuvt med en äldre man som går på promenad en augustidag. Synintryck, ljudbilder och de egna tankarna på ett passerat liv. Trakten där han befinner sig är en plats där höglänt terräng möter en dal och han passerar ett torg: Bönderna sålde fortfarande […][...]