Universum, rymden, världsalltet. Kärt barn har många namn. Och när höstens natthimmel anlänt söker sig blicken upp till stjärnor och andra lysande prickar. En av de lysande prickarna kan vara en rymdfarkost som kretsar kring jorden varv efter varv. De är ibland bemannade med astronauter och kosmonauter som har sänts upp i forskningssyfte. Detta är utgångspunkten i romanen Omloppsbanor, som tar läsaren med på en fascinerande utflykt.

Totalt figurerar sex personer i romanen. Alla har tränats för sitt uppdrag att klara viktlösheten som hotar att förtvina muskler och skelett. De har naturvetenskaplig bakgrund och om det behövs kan de också hjälpa sin kollega om hen skulle drabbas av tandvärk. Sist men inte minst har de praktiska färdigheter så att de kan reparera slitna delar av rymdfarkosten.

Berättelsen är indelad i sexton sekvenser, lika många varv som farkosten färdas runt jorden under ett dygn. Resenärerna hinner alltså uppleva sexton soluppgångar och solnedgångar under 24 timmar. De har inrättat sina liv så att de följer sin rytm på jorden, vilket betyder mat och sömn vid klockslag som kropparna är vana vid. Dagarna fylls med arbetsuppgifter som ska berika mänsklighetens landvinningar: de rapporterar om en tyfons framfart, de studerar petriskålar med hudceller, utför närstudier av de medflugna mössen och de antecknar även hur de egna kroppsfunktionerna påverkas av livet i viktlöst tillstånd.

I berättandet flödar en stark känsla av förundran hos var och en av de sex rymdforskarna. Läsaren får följa dem i tillbakablickar och i nattliga drömmar. Ofta betraktar de jorden och prosans bildrikedom visar en oändlig färgskala: ett lavendelblått Arktis växlar över till Nildeltats djupa lilagröna toner. Stadsnebulosor lyser i natten och roströda fält skiner i dagens ljus.

Det är synd att romanen av förlaget sorteras in i genren sciencefiction för här dominerar en verklighetstroget återgiven vardag för välutbildade astronauter och kosmonauter. Också temat relationer tar sitt utrymme, eftersom berättelsens personer är så beroende av varandras kompetens och välvilja. I miniporträtten som växer öppnar sig inblickar i skiftande tankar kring liv och existens.

Det är en välkomponerad och konsekvent berättad historia, där man anar att författaren vill belysa människans förmåga att reflektera. En viss kritik anas mot konsumtionens följder för naturen eftersom vi ju bara har en enda planet. Här hade kunnat tillföras mer svärta. Att någons tankar glidit in i en frustrerande loop hade gett mer nerv åt den i övrigt stämningsdrivna berättelsen.

Men jag tror att det finns mer att vänta sig i framtiden av författaren Samantha Harvey, som valt ett utomordentligt intressant ämne för sin prisbelönta roman. Vidgade vyer av det här slaget är välkommet i den litterära utgivningen.