Recension

: Tredje flykthastigheten
Tredje flykthastigheten Lotta Lotass
2004
Bonniers
7/10

Favorit i repris: A Starman waiting in the sky

Utgiven 2004
ISBN 9100103055
Sidor 190

Om författaren

Lotta Lotass är författare, kulturskribent och litteraturvetare, född 1964 i byn Borsheden i Västerdalarna. Hon debuterade 2000 med Kallkällan, som förärade henne Borås Tidnings debutantpris. 2002 disputerade hon på en avhandling om Stig Dagerman. 2009 tog Lotta Lotass plats i Svenska akademien, men avgick därifrån 2018.

Sök efter boken

Favorit i repris-bild-bild

 

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Ella Andrén har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

Anders Edwartz (1968 – 2005) var – tror jag – dagensbok.com:s första chefredaktör. Han var i alla fall min första chefredaktör, och uppriktigt sagt den som då framstod som sajtens mänskliga ansikte. Då som nu var vi en stor och utspridd redaktion, som främst kommunicerade via mejl, men Anders fanns alltid på plats när man hade vägarna förbi, för att prata böcker över en kaffe och fylla mina resväskor med recensionsex.

Hur mycket han gjorde för sajten fattade vi nog inte ens förrän han plötsligt var borta. Jo, jag måste skriva ‘plötsligt’, för trots att han varit sjuk länge, och trots att jag egentligen inte kände honom särskilt länge, var det så otänkbart att han inte längre skulle finnas där.

Jag tänker på Anders när någon författare jag förknippar med honom ger ut nytt, när någon citerar en poet han gillade, och när jag har vägarna förbi utan att komma och fika. Mitt i vardagsslitet är jag stolt över att föra vidare något av det han stod för.

Anders skrev om många typer av böcker, men när jag började leta efter en text att återpublicera visste jag från början att det skulle vara en poet. Kanske Ekelöf eller Martinson, tänkte jag mig, men fastnade till slut för Lotta Lotass. Det är någonting med tonen i den här texten, och med rymden. Något med ödsligheten, och med framtidstron.

Varma hälsningar
/Ella, redaktionen”

* * *
Få människor i världshistorien har varit lika först som den första människan i rymden, Jurij Gagarin.

Amerika upptäcktes inte av Columbus. Ingen kan med riktig säkerhet veta om Edmund Hillary var först upp på Mount Everest. Och så vidare. Men att Gagarin var före alla andra, därom råder inga tvivel.

Om människans dröm att kunna flyga symboliserar Friheten (avhandlat av Lotass i boken Aerodynamiska tal), är rymdens lockelse starkt förknippad med döden, eller snarare pånyttfödelse genom död. Det här är ett vanligt tema i sf-litteraturen, tänk bara på 2001: A Space Oddysey av Arthur C Clarke. I Kosmos finns vår verkliga vagga, och dit måste vi återvända för att finna sanningen om oss själva.

Detta har Lotta Lotass tagit fasta på i sin berättelse om rymdfartens första steg. Även om de drivande krafterna till att skicka folk ut i rymden var kalla-kriget-politiska, blev de i bägge supermakterna oerhört populära företeelser. Och i Tredje flykthastigheten finns ett ständigt växlande berättarperspektiv som likt en kollektivistisk tanke bokstavligen lyfter Gagarin ut i det blå.

Men det är även berättelsen om hur den enkle bondpojken blir pilot och kosmonaut och Sovjetunionens hjälte, en framgångssaga som finner sina självklara beundrarskaror i öst likväl som hos konkurrenten i väst. Här ryms också andra rymdpionjärer, kosmonauter och högt uppsatta militärer.

Persongalleriets många ryska namn kan bli rätt svåra att skilja åt för ett svenskt läsaröga, och ett personindex hade inte skadat. Inte blir Bröderna Karamazov en sämre bok av att huvudpersonerna presenteras i en behändig lista? I den nämnda Aerodynamiska tal, som tematiskt föregår (förutspår) denna bok, berättas det om flygets uppgång utan att ett enda namn nämns. Där funkade greppet, här blir det bara förvirrat om man inte kan sin kosmonautologi.

Tredje flykthastigheten är långt från en rysk version av Rätta virket, och än mindre en lika lättillgänglig sådan. Lotass prövar läsaren med redogörelser om rymdkapslars konstruktion och återinträdets vinklar och hastigheter i en aldrig sinande ström. För att göra det klart: det handlar om rymden och dess erövrare i avsaknad av sociala sammanhang. Det är individen med staten och bägge mot skyarna.

Följaktligen finns också en skrälldus ord som doftar sentimentalitet och öststatsterminologi: Sputnik, kosmodrom, Vostok, dysa. Och så det underbara ordet ”rymdskott” istället för rymdfärd, kanske inte speciellt ryskt, men det vittnar på sitt lilla vis om Lotass säkerhet med språket.

Men mest beundransvärt med Lotass bok är hur hon lyckas ställa jord mot rymd, tyngd mot tyngdlöshet, natur mot teknik. Rymdfarten beskrivs som ett skinande teknikparadis, en ofattbar dröm om det omöjliga, en elitistisk strävan efter det perfekta. Mot detta ställer hon enkla och fattbara medel som en snöig slätt vid resans slut med spår av hare och varg. Där finns också förvrängningen i sinnelaget hos de som reste bortom atmosfärens gräns. Där finns nederlaget.

Sist och slutligen blir det den enskilda upplevelsen som är bestående, storpolitiken och berömmelsen till trots. Känslan av att befinna sig sin egen värld. Rymden är kista och livmoder på en och samma gång, ett kosmos där tankar famlar fritt.

Segern över systemens tröghet.

Anders Edwartz

Publicerad: 2020-12-13 00:00 / Uppdaterad: 2020-12-13 14:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8315

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?