Om man söker på Marian Keyes här på dagensbok.com så finns ett ganska skapligt urval av recensioner att välja bland, och då täcker de ändå bara in en bråkdel av hennes författargärning. Keyes är mycket produktiv – jag räknar till 17 romaner, och ett par samlingar av krönikor och andra texter. Går man tillbaka till äldre verk som Å andra sidan från 2004, så sammanfattade dagensboks Anna Larsson den med frasen Glättigt, tomt och urbota trist. Det var länge sedan jag läste den, men jag har för mig att utlåtandet är ganska rättvist.

Keyes får betraktas som tongivande inom chick lit, och kritiken mot henne brukar vara densamma som mot genren i stort – ungefär i linje med vår recensents utlåtande ovan. Enligt Keyes sida på engelskspråkiga wikipedia, så brukar hennes romaner handla om en stark kvinnlig huvudperson som klarar sig igenom ett flertal svårigheter och därefter uppnår bestående lycka. Jag måste medge att det inte låter överdrivet spännande. Nog för att många framstående litterära verk skulle kunna reduceras till en intetsägande fras (typ: en man blir medsjuk i en valfångares besatthet vid att hämnas på ett oskyldigt djur, vilket slutar med jämmer och elände). Men jag skulle också vilja hävda att wikipediautlåtandet mest stämmer in på Keyes tidigare böcker. Å andra sidan ÄR faktiskt ganska platt, och Vattenmelonen från 1995 är inte heller något litterärt storverk. Men vartefter åren går så händer något med Keyes författarskap. Hon tar sig an allt mörkare ämnen, och bygger mer komplexa karaktärer. Hon blir helt enkelt en bättre författare.

Vara vuxen är en stor och spretig berättelse om en stor och spretig familj. Berättelsen börjar på en familjemiddag, med att Cara – snälla, varma, artiga, oförargliga Cara – visar sig ha fått en hjärnskakning, och blir till följd av det plötsligt oförmögen att låta bli att tala sanning. Ur henne flyger plötsligt familjens alla hemligheter. Plötsligt kommer det fram att Ed hoppas få låna pengar som kommer från ett hemligt bankkonto, och att Jessie anlitar catering men låtsas att hon har lagat maten själv, och att Cara ljög när hon sa att hon tyckte om Saoirses frisyr och när hon sa att hon tyckte att Liam var en fantastisk massör och borde byta karriär. Sen hoppar berättelsen tillbaka ett år i tiden, och hemligheterna får byggas upp innan de avslöjas.

Det är bitvis svårt att hålla reda på vem som är vem, när perspektivet ständigt växlar mellan de många huvudkaraktärerna, men efter ett par kapitel blir det lättare att få grepp om vilka karaktärer som är betydelsebärande och vilka som är utfyllnad. Hemligheterna och lögnerna som byggs upp och slutligen avslöjas i den stora familjen är som hemligheter är mest. Det är äktenskap som är olyckliga, och kärlekar som är olämpliga, och fasader och finanser som inte håller ihop. De är inte särskilt sensationella, men de är väl skildrade. Jag gillar särskilt hur Jessie och Johnny som lever utanför sina tillgångar lindrar ångesten genom att be Cara gå igenom deras finanser, för även om de inte ändrar sina konsumtionsmönster ett skvatt så har de ju gjort någonting. Familjemedlemmarnas personligheter skildras ofta med en träffsäker humor, som när tolvåriga Bridey ”fungerar som en facklig representant för de fem yngsta kusinerna genom att nitiskt bevaka deras intressen”:

Aha, här kom [Jessie] nu. Med en bricka fylld av något som av allt att döma var sorbeter.
”Munrensare!” förkunnade hon. ”Citron och vodka!”
”Men vi då?” hördes Brideys röst. /…/ ”Vi kan omöjligt få vodka, vi är alldeles för unga. /…/
”Det är fixat”, sa Jessie. /…/ Bara citron åt ert gäng!”
Ibland fattade Johnny inte hur Jessie stod ut med det. Även om Bridey var hans förstfödda barn, fann han henne ibland direkt outhärdlig.
Bridey förmanade strängt de yngre barnen att om deras sorbeter smakade ”det minsta lilla egendomligt” skulle de upphöra sitt ätande med omedelbar verkan.

Men den skildring som Keyes verkligen förtjänar en eloge för, är Caras ätstörning. För den som lever med en ätstörning kan det sannolikt vara en plågsam eller triggande läsning, just för att den är så exakt och så ocensurerad, men den är mycket läsvärd. I mitt arbete träffar jag varje dag patienter som har mycket svåra ätstörningar, men den här boken gav mig ändå en mycket djupare förståelse för de många dimensionerna i bulimi. För sakerna som mina patienter inte berättar – för hur det känns. Enligt de bulimiker som jag har frågat så är skildringen extremt träffsäker. En av dem sa: ”det känns obehagligt att du efter att ha läst den här boken kommer att veta så mycket om min relation till mat och till min kropp”. (Jag har naturligtvis frågat om jag fick citera henne.)

Boken hade vunnit på att kapas ned till både något färre karaktärer (jag skulle tippa att det finns kring ett trettiotal namngivna) och sidor (ca 600), men det är värt besväret att lära känna den stora familjen, och även om boken är lång så blir den inte tråkig eller ointressant. Och om Keyes böcker någon gång varit lite fattiga på djup eller nyans, så hör det verkligen till det förflutna.