Boken Rotvälta utspelar sig i landskapet Ångermanland. Kustlinjen mot Bottenhavet är dramatisk och för hundra år sedan låg sextio sågverk i älvdalen som omgav Ångermanälven.

31-åriga Eira Sjödin lever dock i nutid. Hon har jobbat några år som polis i Stockholm men återvänt till Lunde, strax utanför Kramfors där hon växte upp. Hennes mamma har en begynnande minnessjukdom och det är mer praktiskt att flytta tillbaka än att jobba kvar i Stockholm med de långa reseavstånden.

Det är sommar, timotejen doftar och kroppen attackeras av mygg och knott när vinden står stilla. Midsommar med mamma måste skjutas upp en dag, då Eira är tvungen besöka ett hus i Kungsgården där kroppen av en död man hittats. Dödsfallet väcker funderingar och Eira med kollegor fortsätter att analysera informationen som de samlar in. I arkiven finner de en utredning från 1990-talet då polisen använde sig av psykologiskt frågande som lade ord i munnen på den brottsmisstänkte. Fallen hänger samman, eller gör de det?

Kollegan som är stockholmare och nyutexaminerad ser med nyfikenhet på omgivningarna. Det körs bil på skogsbilvägar med spretande ogräs i mittsträngen och över den nya Sandöbron. Historiska händelser från den geografiska miljön vävs in i berättelsen – antingen som tankar hos Eira eller i en levande miljöbeskrivning.

Skildringen av Eira väcker sympati. Hon är ganska vanlig, har skilda föräldrar och en bror. Ingen fast partner men finner utlopp för sexuell samvaro med jämna mellanrum. Jobbet är ett sjyst levebröd och hon får bekräftelse i att sammanfoga ledtrådar tillsammans med sina kollegor, som också verkar ganska vanliga. Så här frisk gruppdynamik på arbetsplatsen var det länge sedan jag stötte på i en deckare.

Läsare som gjort några arbetsår i Stockholm kan nog känna igen sig i att det är mångbottnat att flytta tillbaka till den mindre befolkade uppväxtbygden. Alla vet vem du är. Och det är som om den bestämda uppfattningen om vem du är aldrig kan rubbas. I Eiras fall ifrågasätts också yrkesvalet. Det görs inte bara av ytliga bekanta som frågar om hon är ”Veine Sjödins flicka” – utan också av hennes egen mamma. Mamman deklarerar sin uppfattning att dottern ”kunnat bli allt”, med alla de förutsättningar hon fått. Polisyrket är inte förknippat med intellektuell status enligt mammans uppfattning.

Alsterdal har på pricken fångat in vilka uttryck människors flockbeteende tog sig på 1990-talet med hö-höande pojkar som hängde över mopederna. Lika träffande återger hon beteendet med tanklösa delningar på nutidens sociala medier. Misstankar som vädras lite hur som helst kan synas vara ofarliga men kan snabbt bli ostoppbara med sin adrenalinväckande kraft.

Somliga deckare kan vara tradiga att läsa, med stolpig dialog och karikatyrmässiga personbeskrivningar. För mig var det en positiv överraskning att se hur Alsterdal lyckas undvika formfällor som dessa och i stället skapa en välbalanserad berättelse om en ganska hygglig yrkeskår i Sverige av idag.