Två år efter att svarta poliser för första gången börjat patrullera Atlantas gator är stämning mellan stadens svarta och vita invånare lika spänd som någonsin. I brist på bostäder i de svarta kvarteren börjar svarta familjer köpa hus i historiskt vita områden, till de gamla invånarnas förvåning och ilska. Grannföreningar etableras för att försöka hitta kreativa lösningar på problemet som inte behöver involvera våld, men ganska snart vittnar krossade rutor och hotbrev till de svarta familjerna om att alla inte är lika pacifistiska. Som om det inte vore nog verkar det som att Ku klux klan blir mer aktiva efter att ha legat lågt i några år.

Samtidigt försöker de svarta poliserna Smith och Boggs skapa ordning i Darktown, vilket är allt annat än lätt. De har inga resurser och får inte göra några större spaningar på egen hand. För att få tag i gamla polisrapporter måste de gå genom sin vita polischef. Men värst av allt är att många av de vita poliserna direkt motarbetar dem genom att ta emot mutor från brottslingar som verkar i de svarta delarna av staden. Det är svårt att skrämma en langare som vet att han backas upp av de vita poliserna. Smith och Boggs vill dock inte se sig slagna utan går utanför ramarna för att skipa rättvisa, något som får större konsekvenser för dem själva än de kunnat ana.

Vit eld är uppföljaren till Mullens Darktown, som blev en succé och utsågs till årets bästa översatta kriminalroman 2018. Jag gillade den första, även om jag tyckte att den haltade på en hel del sätt, och tyvärr har uppföljaren samma problem.

Det som gör både Darktown och Vit eld så intressanta är rasperspektivet, som lyfts på ett kreativt och spännande sätt och det lyckas Mullen verkligen med. Problemet är dock att de också ska vara deckare, något som går sämre. I Vit eld frågar jag mig halvvägs igenom boken vad det är för brott som egentligen utreds, vad målet med handlingen är tänkt att vara, och lyckas inte komma med något riktigt bra svar. Det är så många olika småspår att det är svårt att hålla ordning på helheten och inget känns riktigt angeläget. Ibland känns det som att Mullen helt enkelt tappar bort handlingen i sin iver att skildra alla olika sätt som livet var svårt på för svarta på 50-talet.

Handlingen tar plats två år efter den förra boken vilket nog är ett smart drag eftersom det ger utrymme att låta de svarta poliserna ha växt in i sina roller lite mer än i den första. Tråkigt nog upplever jag inte att denna möjlighet riktigt utnyttjas; Smith och Boggs känns som ganska samma personer, trots att två år har gått. Detta kan också bero på att vi inte får spendera så mycket tid med våra huvudpersoner, eftersom fokaliseringen konstant skiftar till nya karaktärer. Det hade kunnat vara ett snyggt sätt att få fler perspektiv, men känns mest rörigt och bidrar definitivt till min ovanstående svårighet att identifiera en tydlig handling.

I slutet av dagen är Vit eld en deckare mer för den som intresserar sig för medborgarrättsfrågor och USAs historia av diskriminering mot svarta, än för den som vill ha en tajt och spännande deckare. Med det sagt är samhället den avtäcker riktigt hemskt och tankeväckande, så jag tar i alla fall med mig lite nya perspektiv från den.