För mig är en ny roman av Monika Fagerholm en händelse. En resa. Ett inträdande i en välbekant och främmande värld. Så ock denna gång.

Gusten dras plötsligt till villastan där han växte upp, en plats han tidigare undvikit sedan han lämnade den. Platsen där så mycket tog slut en vinternatt för ett antal år sedan, då fyra tonåringar brutalt våldtog en skolkamrat. Och en av de fyra förövarna var Gusten.

Kvar finns skuld och dåligt samvete, minnen som aldrig lämnar och glömskan man kan drömma om – eller tro ska inträffa och radera det hela, som modern till en av förövarna tycks göra.

Nu ska vi vända blad och en vacker dag har vi vänt så många blad att ingenting av det här har hänt.

Men en som inte vill glömma är klasskamraten Cosmo, entreprenör ut i fingerspetsarna, som nu planerar att göra en film om händelsen.

De rör sig kring varandra, personerna, skeendena, minnena. Kalejdoskopiskt fogar sig skev bild till skev bild och så småningom breder något sammanhängande ut sig. Inte långt från det som varit uppenbart hela tiden men samtidigt med andra nyanser, undertoner, övertoner.

Det blir som en sorts poesi eller snarare sång. Upprepningarna blir till omkväden men skiftar i stämning, också visuellt genom hur texten formas: det VERSALA, kursiverade, fetstilta. Eller i ordvalen, ”gossarna”, ”alumni från Gawellska”, hur det fina blir till något nedlåtande.

Ja, gossarna, de fyra, men två av dem finns knappt ens med som utfyllnad, det är de andra två det rör sig om, och deras mödrar. Väninnorna från då, operasångerskan och ekonomiprofessorn, med de jämnåriga sönerna, Gusten och Nathan, som bröder. Den blanka vackra ytan som visar sig dölja ett närmast ofattbart mörker.

Väninnorna i nuet, Emmy och Saga-Lill, med Gusten som före detta pojkvän respektive nuvarande – ja, vad?

Relationerna som pågår vid sidan av smärtpunkten men ändå blir så tydliga, eller kanske just därför. Cirklandet kring en händelse leder till en mängd andra avstickare, helt andra historier.

Det är märkligt hur det hårda hemska kan svepas in så, hur tiden kan läka något för läsaren. Hur sympatin kan landa hos en förövare. Visserligen en förövare som inte varit så drivande, som insett att det han – de – gjort var fel, en som velat sona sitt brott.

Lika märkligt hur ett brott kan sväva in i och ut ur fokus i en berättelse, vara kärnan och samtidigt märkligt ointressant. Och – faktiskt – väldigt vagt beskrivet som sådant. Inget frossande i detaljer, bara glimtar som låter läsaren skapa sin egen bild.

Hur skulle det vara om perspektivet varit Nathans? Här är han den onde, bitvis obegriplige. Det finns antydningar och ledtrådar, ja, mer än så, men han förblir den andre, den vi bara ser utifrån.