Tre historier i en och samma bok. Fristående till viss del, men också nära, nära varandra. Trådar som binds samman och brott som begås, länkas samman. En våldsspiral i en trakt, Trakten, där mordet på den amerikanska flickan 1969 påverkar tillvaron även för dem som inte ens var födda då det begav sig.

Jag har läst Glitterscenen, som är en fristående fortsättning på Den amerikanska flickan. I Glitterscenen får många av de frågor som lämnas obesvarade i Den amerikanska flickan svar och förklaring. Men Glitterscenen är inte enbart en fortsättning på en tidigare historia, det är också en egen berättelse. En berättelse om vänskap och död och om hur människor påverkar och påverkas av varandra.

I Glitterscenen förekommer flera av de karaktärerna från Den amerikanska flickan, men denna gång nämns de i en romantiskt skildrad dåtid. Berättelsen om den amerikanska flickan har blivit en myt, en historia i trakten. En teater om ung kärlek och ond, bråd död.

Vi har Johanna och Ulla. Ulla, den livfulla, hon som fascinerar, och Johanna, som står vid sidan om och beundrar Ulla. Beundrar på avstånd. Vi har även Suzanne och Maj-Gull. Maj-Gull i kiosken och Suzanna, som arbetar för Solveig, Johannas moster. Vi har deras historier, historier som till slut binds samman i det klimax som uppstår när de olika berättelserna samtidigt når sin kulmen.

Fagerholms språk är speciellt och det är inte enbart ett redskap för att berätta historien, utan tillför ytterligare en dimension till det som berättas. Språket är subtilt och inte sällan består det av teman som upprepas och används för att trappa upp spänningen i det som berättas. Ofta får jag själv försöka avgöra vad som hänt, då saker hålls undan, spår lämnas oavslutade. Tills nästa gång, nästa upprepning, där jag får ännu en ledtråd, ännu en pusselbit som jag själv får passa in, skapa min egen historia utav.

Från början är Glitterscenen som en saga. En saga där inget är på riktigt och trots det hemska som händer så blir världen inte hotfull. Det är en saga som kanske inte är vacker och ren, men inte heller otäck. Språket med de tematiska upprepningarna förstärker detta, skapar en fond av trygghet.

Detta förändras dock, och då intrigen tätnar används språket och de karaktäristiska upprepningarna snarare för att förstärka känslan av undergång. Känslan av att det inte kan gå bra, det går bara inte. Förskjutningen av berättelsen och språket blir som ett uppvaknande. Från att ha varit i de barnsliga, ljusa sagan hamnar vi nu mitt i den råa verkligheten där ingenting är som vi trodde att det var.

Monika Fagerholm är inte alltid lätt att läsa. Det tar ett tag innan man kommer in i hennes sätt att använda orden, och det tar ett tag innan jag får alla karaktärer och alla händelser på plats. Men det gör egentligen ingenting. Jag väntar gärna ett tag på att förstå, bara jag får läsa den fascinerande historia Fagerholm målar upp. Och jag förstår ju till slut, får ju ett sammanhang. Även om detta framträder först när boken är utläst.