Jag suger på meningen "vad vi väntade oss av livet och hur det blev". Så ödesmättat på något vis. Och så svårt att sätta fingret på. Men så rätt för min läsning av den här boken, just nu. Boken är: "Underbara kvinnor vid vatten" (1994) av Monika Fagerholm.

"Underbara kvinnor vid vatten" är Monika Fagerholms genombrottsroman. Översatt till nio språk, utkommen i elva länder, filmatiserad och prisbelönt. Ja, finlandssvenska Monika Fagerholm gör så, översätts och prisbelönas. Den här första boken är bara ett exempel. Efter den har hon vunnit fler priser med romanerna "Diva" (1999) och "Den amerikanska flickan" (2005). Signifikant för var och en av dem är att det i dem byggs upp nya språklandskap.

Monika Fagerholm säger själv att hon arbetar långsamt. Det är lätt att förstå att de böljande världar hon målar upp tar tid att få fram. I "Underbara kvinnor vid vatten" är vi i sextio-sjuttiotal. Det går helt enkelt inte komma undan. Monika Fagerholm manar oss dit genom en liten pojkes ögon. Pojken heter Thomas.

Thomas, hans mamma Isabella och pappa Kajus hyr vita villan i ett sommarparadis. 1962 får de nya grannar. Det är familjen Ängel som dyker upp i en vit Chevrolet Chevelle. Och efter det blir ingenting längre sig likt. Isabella och Ängel Rosa blir strandkvinnor i gult och rosa med solglasögon och transistorradio på filtar vid vattnet. Pojken står och ser på dem. De är fantastiska.

Och liksom pojken fängslas jag av strandkvinnorna. Deras sätta att höra någonting annat till, bara vara till låns men ändå stå precis framför, vara just där. Inte för alltid. Ett tag. För sedan tar det slut. Jag dras in i den världen. Det är en pojkes röst, en pojkes värld och plötsligt allt det vuxna. Hur allt det som verkade så bra, aldrig varit riktigt bra. Hur saker gömde sig under ytan och tillslut inte kunde hållas tillbaka.

Istället för att idealisera tvingar "Underbara kvinnor vid vatten" oss att se i gråskalor. Det finns många gråskalor. Val är inte självklara. Val kan vara svåra och de kan få långt mer långtgående konsekvenser än vad som varit tanken. Med sina Jackie Kennedy-glasögon och paraplydrinkar smider Isabella och Rosa planer om att flyga bort. Barnen Thomas och Renée kämpar mot vuxenvärldens förljugenhet. Försöker förhålla sig till den på sina olika sätt.

"Underbara kvinnor vid vatten" handlar på sina sätt om frigörelse. Om kvinnor och barn som kräver att släppas ut ur sina garderober. Det är en strukturalistisk roman med ett allvarligt budskap om livet, sommarparadiset som fängelse, men det lindas in i en skenbart underhållande metatext.

Det är varmt och det är kraftfullt, det griper tag. Det är roligt och tragiskt och levande. Det är vad vi väntar oss av livet. Och vad det blev.