Recension

: Feberboken
Feberboken Stina Aronson
2005
Rosenlarv förlag
7/10

Feministiskt initiativ

Utgiven 2005
ISBN 9197599301
Sidor 153
Först utgiven 1931

Om författaren

Stina Aronson (1892-1956) föddes i Stockholm men är kanske mest känd som Norrlandskildrare, bland annat i ”Hitom himlen”. Hon debuterade 1921 med ”En bok om grannar”.

Sök efter boken

”Hugo är min älskare, eller rättare sagt han kunde vara det om han ville”. Med de orden presenteras relationen som Stina Aronsons Feberboken kretsar kring, jagberättaren Mimmis kärlek till Hugo. Hugo är Den Store Poeten som vistas i Stockholm och Paris. Mimmi har också fått texter utgivna, men får dåliga recensioner och inga pengar från förlaget. De inleder en brevväxling, en sorts förhållande. Han ber henne komma till Paris.

Feberboken har undertiteln ”stoffet till en roman” och texten har karaktär av anteckningsbok eller dagbok. Snarare än framåtskridande handling innehåller den en relations pendlande mellan hopp och tvivel, går i cirklar. De dramatiska vändpunkterna uteblir på något mystiskt vis. Det är svårt att tänka sig att ett förlag idag skulle anta ett sådant här manus – förutsatt förstås att det kom från en oetablerad författare – och just därför känns formen, trots den lite ojämna litterära kvaliteten, ganska spännande.

Aronson har så många sidor. Ibland är hon finurligt sarkastisk på ett mycket underhållande och träffsäkert sätt. Ibland poetiskt melodramatisk och ibland närmare det triviala. Men det triviala är både svaghet och styrka. Styrka i igenkänningsfaktorn, styrka i det underliggande. Om man utgår ifrån att Aronson och Mimmi Palm är en och densamma, med alldeles samma referensramar och brist på distans, misstar man sig med säkerhet.

Ändå är Feberboken en nyckelroman. Förhållandet mellan Mimmi och Hugo motsvarar Stina Aronsons förhållande med författaren Artur Lundkvist, känd modernist, primitivist och sedermera ledamot i Svenska akademien. Det är förstås en både talande och underhållande aspekt av romanen. Men om Mimmi med sin osäkerhet och sitt velande mellan visioner och nedslagenhet känns förvånansvärt fräsch och modern också drygt 70 år efter att Feberboken först kom ut framstår Hugo å sin sida som oerhört dumdryg och daterad. Hans radikalism och självupptagenhet ger ett komiskt och ibland till och med osmakligt intryck.

Men Mimmi älskar den kosmopolitiske författare hon själv inte riktigt tillåts eller har självförtroende till att vara. Hugo behöver beundrarinnor att spegla sig i. Kanske är de egentligen två sidor av samma mynt. Bara med väldigt olika förutsättningar.

Feberboken anses vara en föregångare till 1970-talets bekännelseromaner, en typiskt kvinnlig genre som fått ta en hel del skit genom åren. Man kan fråga sig varför, större delen av den litterära kanon består väl av mäns ältande. Det är knappast heller en slump att det lilla nystartade feministiska förlaget Rosenlarv valt just Aronsons lilla bok som sitt första projekt. Feberboken är en roman som på flera plan ifrågasätter männens dominans i litteraturen. Och det gör den väldigt bra.

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2006-04-09 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 20:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1982

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?