Recension

: Syskonbädd
Syskonbädd Stina Aronson
2008
Rosenlarv
7/10

Klämtslag och melodier

Utgiven 2008
ISBN 9789197599382
Sidor 90
Först utgiven 1931

Om författaren

Stina Aronson (1892-1956) föddes i Stockholm men är kanske mest känd som Norrlandskildrare, bland annat i ”Hitom himlen”. Hon debuterade 1921 med ”En bok om grannar”.

Sök efter boken

Av de pjäser av kvinnliga dramatiker som de senaste åren getts ut av Rosenlarv förlag i samarbete med diverse teatrar – fina, pastellfärgade utgåvor med hjälpsamma efterord och litteraturlistor – är Stina Aronsons Syskonbädd otvivelaktigt den som mest sticker ut.

Projekten att återupptäcka kvinnliga dramatiker har fokuserat mest på det moderna genombrottet och förra sekelskiftet. Syskonbädd gavs ut första gången 1931 och tillhör en annan generation än genombrottets politiska realism, en ny, modernistisk generation.

Kritiken mot konventioner och könsroller går som en röd tråd, en livsnerv, från 1800-talets dramatiker och fram till Aronson. Formen är en annan, och samhället är förstås modernare. I första akten är det tågstationens rörelse och hets som utgör fonden, men framför allt institutionerna som ständigt hotar, polisen och vårdarna som vill haffa och spärra in allt som avviker från normen.

Där är Harriet på rymmen från nervhemmet sedan hon avslöjat för sin man att hon inte längre tror på verkligheten.

Jag sa till min man: man har helt enkelt slagit ihjäl verkligheten för oss och gjort något som kallas kunskap av den. Den finns inte mer. På tusen år har vi inte haft nån verklighet. Så varken du eller jag vet vad verklighet är.
Ja för du vet ju att han faktiskt grundar hela sitt liv på två ord, de två ordena Fakta och Verklighet … två klämtslag istället för melodier. Och sen ordena vilja och förnuft: ytterligare två klämtslag. Precis så ljuder de för mig. Jag får lust att skratta åt det nu för det är löjligt också. Men jag grät visst den gången.

Syskonbädd har spelats, åtminstone två gånger. Först på någon experimentscen på 1930-talet och nu senast inom Spetsprojektet 2008-2009. När man bara läser den är det emellertid inte helt lätt att i huvudet översätta den till scenen. Lättare då till film, kanske allra helst animerad sådan, för allting liksom flyter in i vartannat. Karaktärerna myllrar, scenerna speglar varandra och bara scenanvisningar är ett kapitel för sig, mer poetiska känslobilder än konkreta instruktioner: ”Där är nu mörker som ständigt helnar”; ”Är ännu en stund hemlighetsfullt samman med ingenting”; musiken ”tycks stå stilla över henne som ett dimmigt uppluckrande sakta regn”.

Kanske är det så Harriet upplever världen, förhöjt, poetiskt. Hon vägrar stillsamt, kan inte längre inordna sig, inte bli en snäll fru igen och låta sig ”arrangeras”. På natten drömmer hon om burfåglar:

- … vad är det där randiga på fågeln för?
- Det är för att han inte ska flyga. Se på det här viset behöver man inte vara rädd att han flyger.
- Nä nä. Han har kanske flugit de andra någe för när. Eller vad kan han ha gjort för rackartyg. För att få det där randiga på sig?
- Han har gjort det att han är så söt när han sitter i bur.

Harriet vill bara ”springa alla ting till mötes på deras egen mark”, men också Harriet vill alla bura in. På nervhemmet, i Normaliteten och Konventionen, i en alltför trång Kärlek och i en Moral som saknar allt samband med hennes egen känsla för det rätta.

Ella Andrén

Publicerad: 2010-04-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:39

Kategori: Recension | Recension: #3678

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?