De senaste åren har jämställdheten på och runt våra teaterscener debatterats i flera olika sammanhang och precis som med litteraturen är fördelningen mellan könen sned, sned, sned. Fler kvinnor än män har intresserat sig för att gå på teater, fler kvinnor har velat spela teater – men på de professionella scenerna dominerar männen stort. De […][...]

Av de pjäser av kvinnliga dramatiker som de senaste åren getts ut av Rosenlarv förlag i samarbete med diverse teatrar – fina, pastellfärgade utgåvor med hjälpsamma efterord och litteraturlistor – är Stina Aronsons Syskonbädd otvivelaktigt den som mest sticker ut. Projekten att återupptäcka kvinnliga dramatiker har fokuserat mest på det moderna genombrottet och förra sekelskiftet. […][...]

Tar man några steg bakåt i litteraturhistorien blir det lätt ont om kvinnliga författare. Måste det vara så? Vem är det egentligen som bestämmer vad som är en klassiker? Ella har pratat med Moa Holmqvist på Rosenlarv – ett förlag med uttalad avsikt att ifrågasätta kanon – om topplistor, Strindberg, mansdominans och alternativ. EA: Varför […][...]

”Hugo är min älskare, eller rättare sagt han kunde vara det om han ville”. Med de orden presenteras relationen som Stina Aronsons Feberboken kretsar kring, jagberättaren Mimmis kärlek till Hugo. Hugo är Den Store Poeten som vistas i Stockholm och Paris. Mimmi har också fått texter utgivna, men får dåliga recensioner och inga pengar från […][...]