Recension

: Är de här för att stanna nu?
Är de här för att stanna nu? Åsa Sarachu (red.)
2010
Rosenlarv
8/10

”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”

De senaste åren har jämställdheten på och runt våra teaterscener debatterats i flera olika sammanhang och precis som med litteraturen är fördelningen mellan könen sned, sned, sned. Fler kvinnor än män har intresserat sig för att gå på teater, fler kvinnor har velat spela teater – men på de professionella scenerna dominerar männen stort. De skriver, de regisserar, de får fler och bättre roller.

Betänk bara en sådan sak som att en av teaterhistoriens kvinnliga drömroller är Shakespeares Ofelia – intressant förvisso, men också ett ganska enkelspårigt offer, och framför allt: en pytteliten roll.

Men det är väl bara så? Männen har haft makten och varit normen. Inte så mycket att göra åt och inte så konstigt att det inte finns fler intressanta scenhjältinnor? Fel. De finns.

Under andra hälften av 00-talet uppmärksammades kvinnliga dramatiker i flera olika projekt, bland annat Modärna kvinnor på Stockholms statsteater och Spetsprojektet på Riksteatern, Östgötateatern och Länsteatern i Örebro. I samband med uppsättningarna gav Rosenlarv förlag också ut spelade pjäser av Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff, Alfhild Agrell och Stina Aronson. Spets och Modärna kvinnor inbegrep för övrigt också utställningar och föreläsningar av forskare som Karin Johannisson, Yvonne Svanström, Ebba Witt-Brattström och Margareta Wirmark.

I vår kommer boken om projekten: vad som hände, varför det hände – och hur ska det gå sen? Hur uppstår en litterär kanon, varför har där varit så lite kvinnor och kan man förändra vilka författare som anses värda att uppmärksamma? Hur?

I antologin Är de här för att stanna nu? får vi möta initiativtagare, projektledare, regissörer, skådespelare och forskare inblandade i projekten. Många inslag är korta, bara snuddar vid något – Karin Johannisson bidrar till exempel med fyra och en halv rad – men själva viljan att låta många komma till tals är så fin. Här finns rundabordssamtal och föreställningsbilder och en mängd frågor som skickats ut till olika intressanta personer. Det är som en sympatisk ton, en öppenhet över hela boken. Dessutom en anda av folkbildning, med trevliga, lättillgängliga texter och litteraturlistor för vidare läsning.

Förutom de ovan nämnda författarna har Victoria Benedictsson och Ulla Isaksson ingått i projekten och till alla dessa dramatiker bjuds små nycklar som ger mersmak. Flera av dem spelades i betydligt större utsträckning än de manliga författare vi ofta förknippar med perioden. Publiktillströmning är nu inte allt, men visst är det märkligt hur den helt har kommit bort (till förmån för enskilda – manliga – kritikers preferenser)? Gunnar Hansson har skrivit bra om detta tidigare i Den möjliga litteraturhistorien; Anna Williams gör det lika bra, och naturligtvis mer uppdaterat, här.

Regissören Jenny Andreasson berättar om när hon gick på Dramatiska Institutets regilinje i slutet av 1990-talet och på Teaterhögskolan mötte starkt motstånd när hon och hennes kursare kritiserade teaterns mansdominans. Det är ju så ”en gång för alla att de bästa regissörerna är män” deklarerade rektorn i sitt jultal. Några veckor senare blev Andreasson och de andra ombedda att avsluta kursen i förtid.

Men teaterhögskolorna är också exempel på hur man har arbetat med att förändra sin bild av litteraturhistorien. Avsnittet om det moderna genombrottet heter inte längre Strindbergs-blocket. Kvinnliga dramatiker har plockats in i antagningsproven och gestaltandet av kön har problematiserats. Med fler bra texter av kvinnor blir det också fler bra roller för kvinnor. Fler bra gestaltningar av människor.

Så jo, nog går det att förändra. Långsamt. Jämfört med för tio, tjugo, femtio år sedan har litteraturhistorien kompletterats betydligt. Just nu är fler kvinnliga dramatiker aktuella på scenen såväl som i bokform. Många av de äldre pjäserna finns dessutom tillgängliga på nätet, som på Nationella dramaturgiatets Dramawebben. Mycket återstår, inte minst genomslaget i konservativa kurser i litteraturvetenskap och i skolans läroböcker. Är de här för att stanna nu? är i alla fall ett lustfyllt steg på vägen.

Ella Andrén

Publicerad: 2010-04-10 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-22 08:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3689

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?