En vän till mig vägrade konsekvent att läsa manliga författare som uttryckt sig om eller behandlat kvinnor illa. (Det reducerar litteraturhistorien ganska betänkligt.) Om någon till exempel sa någonting om Strindberg svarade hon alltid i stil med
Du vet väl att han runkade i ett akvarium för att han ville hitta ett sätt att reproducera sig utan inblandning av de vedervärdiga kvinnorna?
Nu tror jag säkert att Strindbergs relation till kvinnor var komplex och att den kanske inte är helt avgörande för hans litteraturhistoriska betydelse. Tänk så mycket kultur man skulle gå miste om ifall kravet på kulturutövarna var att de förde ett oklanderligt privatliv. Du ska nog inte ens läsa den här texten om dina förväntningar på skribenter inbegriper att de i alla lägen uppför sig hyggligt mot sina kärlekar.
Men jag uppskattar verkligen kompromisslösheten. Samma lekfulla ifrågasättande finns i Rosenlarv förlags utgåva av Strindbergs Giftas II – i feministisk bearbetning. Nu brukar vi ju inte recensera anteckningsböcker på dagensbok.com, men Giftas II tycker jag förtjänar ett undantag.
Anteckningsbok, ja. Det är precis vad det är. Tomma sidor att fylla med något bättre själv.
”Det är inte ett försök att censurera verket”, kan man läsa på förlagets hemsida, utan att ifrågasätta den enorma plats Strindberg och andra förhållandevis smala, manliga författare fått i vår litteraturhistoria. Vad som också funnits eller borde finnas där, men inte getts samma självklara utrymme.
Litteraturhistorien är inte självklar, inte skriven en gång för alla. Läs till exempel Gunnar Hanssons Den möjliga litteraturhistorien, med exemplet Emilie Flygare-Carlén, eller Kerstin Engmans Moa Martinson-biografi Ordet och kärleken, Cristine Sarrimos bok om 1970-talets kvinnliga ”bekännelselitteratur”, eller till och med Vivi Edströms Selma Lagerlöf – stora kvinnliga författare som bland många, många andra förringats av historieskrivningen men sedermera fått en viss upprättelse. Och kön är förstås inte den enda variabeln i den där processen.
Två pressröster har också getts plats på förlagets sida om anteckningsboken: en hyllning från Nittonde stolen och så Sydsvenskan som tycker alltsammans är ”Tramsigt och dumt”. Så är det säkert, antingen eller. Antingen tycker man att Giftas II – i feministisk bearbetning är trams. Eller också tycker man att det är ett hysteriskt roligt litteraturpolitiskt statement.
Och jag hör ju definitivt till den senare gruppen. Fram för mer kompromisslöshet och ifrågasättande i litteraturdebatten. Och mer humor! Skriv nåt bättre själv! Möjligheterna är faktiskt oändliga.
Publicerad: 2010-02-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 18:35
4 kommentarer
Låter som ett intressant projekt, definitivt lovvärt. Tänkte bara, apropå recensentens slutförande, påpeka att ett avfärdande av en bok som denna (Sydsvenskan) inte per automatik innebär ett avfärdande av alla former av ifrågasättande granskningar av litterära artefakter. Risken med recensentens tämligen statiska (och i mina ögon alltför dikotoma) bild av möjliga förhållningssätt inför litteraturen är att vi i slutändan hamnar i en absurd för/emot-debatt beträffande estetiskt kritik. Ett scenario som förmodligen är till föga båtnad för en mer vital litteraturdebatt i stort. Den avslutande uppmaningen, att eftersträva ”mer kompromisslöshet och ifrågasättande i litteraturdebatten”, är kloka ord inför framtiden.
#
wow! nice!!!
#
”Nu brukar vi ju inte recensera anteckningsböcker på dagensbok.com, men Giftas II tycker jag förtjänar ett undantag.”
Vad handlar boken om?
#
Originalet? Det är en novellsamling. Och det här är som sagt en anteckningsbok, så den handlar ju om vad som helst som du väljer att skriva om i den …
#
Kommentera eller pinga (trackback).