Text

Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200

Monica Lauritzen är aktuell med en omfattande biografi om författaren Emilie Flygare-Carlén, som föddes i Strömstad 1807. I år är det alltså 200-årsjubileum. Biografin utkommer den 11 maj på Albert Bonniers förlag, med titeln En kvinnas röst, Emilie Flygare-Carléns liv och dikt. Emilie Flygare-Carlén var en av sin tids mest uppburna författare. Monica Lauritzens bok berättar om hennes liv och samtid och ger en ingång till hennes rika författarskap. Boken är rikt illustrerad med porträtt och miljöbilder både från Västkusten och 1800-talets Stockholm. Eva Björnberg fick en pratstund med henne.

EB: När och varför började du intressera dig för Emilie Flygare-Carlén och vilken av hennes böcker läste du först?

ML: Jag började läsa hennes böcker på allvar för ungefär femton år sedan. Jag bodde då i Göteborg och började intressera mig för henne, delvis därför att hon är en västkustskildrare. 1990 gjorde jag ett kort radioprogram om hennes roman Rosen på Tistelön och blev då kontaktad av Astrid Hasselrot. Detta blev starten på Emilie Flygare-Carlénsällskapet, som bildades 1991. 1992 sände jag radioprogrammet Boktornet från Strömstad med uppläsningar ur hennes verk. Sommaren 1993 arrangerade vi ”Emilie-dagar” i Strömstad med föredrag och diskussioner. (Sammanfattade i boken En ros, ett år, 1994)

EB: När började du skriva biografin? Och varför har den fått titeln En kvinnas röst?

ML: Jag hade länge planerat att skriva en biografi om Emilie Flygare-Carlén, men jag började egentligen arbeta med boken när jag slutade på Sveriges Radio den 1 april 2003. Jag ville undersöka hur det var möjligt för en kvinna att etablera sig och bli så framgångsrik som författare i 1800-talets manliga värld och på så sätt göra sin röst hörd. Jag ville också visa hur hon ur sitt kvinnliga perspektiv gav sin syn på kvinnans ställning i ett samhälle dominerat av män.

EB: Flygare-Carlén var mycket produktiv under många år. Har du läst allting hon skrivit?

ML: Ja, åtminstone det allra mesta. Min biografi behandlar hela Emilie Flygare-Carléns liv och jag diskuterar hennes böcker i deras historiska och sociala sammanhang. Jag har även läst det som hennes dotter Rosa Carlén och hennes son Edvard Flygare skrivit. Rosa Carléns romaner var mycket uppskattade på 1860-talet men är nu helt bortglömda. Edvard Flygare som dog vid 23 års ålder hade säkert kunnat bli en stor författare. Han skrev bland annat romanen En blaserad man. Ett kapitel ägnar jag förresten åt hennes man, Johan Gabriel Carlén. Han var litteratör och jurist och har blivit väldigt illa behandlad av eftervärlden.

EB: Jag har läst att det har diskuterats om Emilie Flygare-Carlén skrev på grund av ett genuint uttrycksbehov eller därför att hon var tvungen att försörja sig. Hur ser du på detta resonemang?

ML: Säkert skrev hon både för att försörja sig och för att hon hade ett behov av att skriva. Hon hade ett väl utvecklat affärssinne, men var samtidigt en genuin berättare. På 1800-talet ansågs det närmast opassande för en kvinna att skriva för brödfödan och den synen hänger i. Ingen ifrågasätter till exempel det faktum att Carl Jonas Love Almqvist ofta var tvungen att skriva för att försörja sig och undrar om han skrev för att han ville skriva! Efter det att Flygare-Carléns förste man hade avlidit, träffade hon Jakob Reinhold Dalin och blev förälskad. De trolovade sig och hon blev gravid. Så försvann Dalin helt plötsligt. Emilie Flygare-Carlén skriver att han avled av en häftig sjukdom, men jag har underligt nog inte kunnat finna hans bortgång registrerad någonstans. Det gör att man kan misstänka att han i stället övergav henne. I varje fall tvingades hon föda deras gemensamma barn – dottern Rosa – i hemlighet och kände sig sedan tvungen att adoptera bort henne. Kvar fanns sonen Edvard och hon måste försörja sig och sonen på något sätt. Vid 30 års ålder började hon skriva på sin första roman Waldemar Klein. Jag tror att det framför allt var ett sätt för henne att överleva känslomässigt.

EB: Flygare-Carlén bodde senare större delen av sitt liv i Stockholm och under många år i ett hus vid Humlegården. Var låg huset?

ML: Hennes hus låg vid Humlegårdsgatan mittemot nuvarande Kungliga Biblioteket, som då ännu inte var byggt. Efter att ha bott i huset under många år flyttade hon och hennes man därifrån till Kaptensgatan i samband med att nya gator skulle dras i området. Biblioteksgatan drogs rakt igenom deras trädgård.

EB: Vilken av hennes romaner tycker du bäst om?

ML: Jag tycker att alla hennes romaner är läsvärda än idag. Det som särskilt har fångat mig är hennes många berättelser om kvinnor som på olika sätt försöker förhålla sig till den tidens stränga regler för kvinnornas liv. Som kvinnoskildrare är hon minst lika intressant som Fredrika Bremer. Det är något som återstår för vår tids läsare att upptäcka. Rosen på Tistelön är fortfarande min favoritroman. Den var nyskapande därför att hon förde samman en manlig värld med smugglare och sjöfarare med en kvinnlig, som handlar om en ung flickas uppväxt på en isolerad ö. Den är också verkligt spännande och har en övertygande personskildring. Dessutom förmedlar hon en så stark västkuststämning. Även Pål Värning tycker jag särskilt mycket om och Ett köpmanshus i skärgården. Boken Skuggspel som hon skrev i början av 1860-talet är spännande på ett annat sätt. Den behandlar Strömstads historia och hennes egen uppväxt. Rosen på Tistelön kommer i sommar (2007) att på nytt ges ut i serien Bonniers klassiker. Svenska Vitterhetssamfundet som redan givit ut Pål Värning (2000) kommer också att ge ut Ett köpmanshus i skärgården i tre delar i en ny upplaga med början nu i vår. Dessa tre romaner kommer alltså snart att finnas tillgängliga i bra utgåvor. Jag hoppas verkligen på fler nya utgåvor av hennes verk.

EB: I Tjänstekvinnans son berättar August Strindberg att han i sin pappas bokskåp hittade Flygare-Carléns roman Jungfrutornet, som han läste och tyckte om. Vad tycker du om den romanen?

ML: Den är väldigt dramatisk och färgstark. Men den är mycket ojämn och var faktiskt något av en kollektivroman. Både hennes man och hennes bror Edvard Smith medarbetade i den. Strindberg gillade säkert de mest spännande delarna och hoppade antagligen över ett och annat. Romanen utspelar sig på Gotland och är en av hennes sjöromaner. En annan sådan är Enslingen på Johannisskäret.

EB: Vilka författare kan ha påverkat Emilie Flygare-Carlén och var utspelar sig hennes romaner?

ML: Hon inspirerades av många författare. Jag ser henne som en mycket receptiv författare som var öppen för impulser. Fredrika Bremer och Sophie von Knorring, som var mycket kända i samtiden, var viktiga förebilder för henne. Sen var ju författarna Edvard Bulwer-Lytton, Frederick Marryat, Walter Scott, Charles Dickens, Honoré de Balzac, Victor Hugo och Eugène Sue sådana som hon läste och kan ha påverkats av. Men uttrycket ”påverkades” är inte riktigt rätt. Snarare kan man säga att hon som författare verkade i en dialog med andra författare. I romanen Kamrer Lassman, som till större delen utspelar sig i Stockholm, hör man t. ex. tydliga ekon av Dickens. Ett annat verk från Stockholm är för övrigt novellsamlingen Stockholmsscener bakom kulisserna, där hon tog upp sociala frågor och problem. Annars utspelar sig hennes böcker i småstäder, i herrgårdar på landet eller på Västkusten.

EB: Emilie Flygare-Carlén har kallats ”Nordens George Sand”. Varför?

ML: Det kallades hon när hon var 70 år. Det var inte för att hon var särskilt lik George Sand eller skrev precis som hon. Snarare handlade det om att båda var kvinnor med en för sin tid unik position inom den litterära världen.

EB: Två av hennes romaner blev mycket kritiserade av samtiden: En natt vid Bullarsjön från 1847 och Ett rykte från 1850. En recensent, Carl Fredrik Bergstedt, skrev 1851 i Tidskrift för litteratur att Ett rykte ”hör till det orenaste och vidrigaste kanske något lands romanlitteratur har att uppvisa.”

ML: Ja, det är en förfärlig artikel och den bidrog till att hon tystnade och under fem år inte skrev något. Bergstedt tyckte att den dramatiska och färgstarka franska typen av roman, som detta var, var farlig för folket. Även kung Oscar I ansåg att denna typ av litteratur var omoralisk och uppviglande. Men det fanns flera orsaker än så till att hon slutade skriva. Hon drabbades av svår sorg när hennes son dog på julafton 1852. Men hon hade också under tio års tid skrivit två romaner om året och var kanske vad vi skulle kalla för utbränd. Ett rykte handlar om tre kvinnor. Två av dem är rena dygdemönster medan den tredje lever utsvävande och är otrogen. Trots att denna omoraliska kvinna dör ångerfull i slutet av romanen, tolkade många läsare och kritiker det ändå som att författarinnan själv var omoralisk. En natt vid Bullarsjön kritiserar frikyrkorörelsen och då anklagades hon av somliga för att vara hädisk.

EB: Göran Hägg hyllar Flygare-Carléns författarskap i sin bok Den svenska litteraturhistorien och skriver att ”det i hög grad är hennes kön som givit henne en extremt orättvis behandling av eftervärlden.” Har hon blivit nedskriven av manliga författare och kritiker på grund av att hon var kvinna?

ML: Nej inte egentligen under sin livstid. Man gjorde visserligen skillnad mellan manliga och kvinnliga författare – som om det rörde sig om två skilda arter. Men det var samtidigt manliga kritiker som hyllade henne och hjälpte fram henne. Däremot har hon blivit effektivt marginaliserad efter sin död. Gunnar Hansson har skrivit om detta (Den möjliga
litteraturhistorien
, 1995) och visat på hur litteraturhistorikerna skyfflat henne åt sidan. Det började med Henrik Schück, som gjorde henne till en ytlig underhållningsförfattare. Och om man läser den avhandling som Alf Kjellén skrev 1932 får man intrycket att hon knappt skrivit något alls själv, utan att hon fått hjälp med det mesta. Hennes bror Edvard Smith medarbetade i hennes sjöromaner. Hennes man och andra hjälpte henne med redigeringen av hennes manuskript – ungefär som ett förlag idag ger stöd åt sina författare. Men jag ser henne som en självständig, originell och mycket kreativ författare.

EB: Lästes hon mycket även av män?

ML: Ja, de flesta av hennes kritiker var män. Och 1862 tilldelades hon Svenska Akademiens stora guldmedalj med hänvisning till hennes sjöromaner, troligen därför att dessa särskilt intresserade männen.

EB: Vilket förhållande hade hon till Fredrika Bremer?

ML: Hon uttrycker sig alltid med stor värme och respekt om Bremer. I Stockholm var de inte umgängesvänner men träffades vid några tillfällen. Under några år på 1860-talet var Flygare-Carlén tillsammans med sin man redaktör för Illustrerad tidning. Då skrev hon en hyllningsartikel till Fredrika Bremer, vilket förde de båda författarinnorna närmare varandra.

EB: Hur var hennes förhållande till Carl Jonas Love Almqvist?

ML: Han var en av hennes vänner och hon beundrade hans författarskap och fascinerades av honom. I romaner som Kyrkoinvigningen i Hammarby och Pål Värning kan man tydligt spåra Almqvists betydelse för henne.

EB: Kan man säga att Flygare-Carlén haft inflytande inflytande på Selma Lagerlöfs författarskap?

ML: Det vore mycket konstigt om inte Selma Lagerlöf läst Flygare-Carlén. Men Lagerlöf kommenterar henne inte någonstans. Det är inte otroligt att Selma Lagerlöf kan ha inspirerats av henne till att skriva om sin hembygd Värmland, liksom Flygare-Carlén skrivit om Bohuslän.

EB: Har du upptäckt något som har förvånat dig under arbetet med biografin?

ML: Att Emilie Flygare-Carlén under så lång tid var en centralgestalt i det litterära livet i Sverige. Det har också varit spännande att ta del av den radikala liberala debatt som fördes i de kretsar som omgav henne. Framför allt tycker jag att hon är betydligt mer konstnärligt, idémässigt och formellt medveten än jag trodde från början. Hon är en av de få svenska författare från den tiden (1840-1870) som det överhuvudtaget går att läsa. Det har varit en upptäcktsresa att forska i hennes liv och författarskap och jag har lärt känna det dåtida Sverige.

EB: Man skulle önska att någon kunde dramatisera Flygare-Carléns romaner och göra en TV-serie, som så ofta görs i England med engelska tidiga författares verk. (En TV-serie från 70-talet finns dock av Ett köpmanshus i skärgården och av Rosen på Tistelön finns en filmatisering från 1945, men även tre stumfilmer.)

ML: Ja, verkligen. Medan hon levde dramatiserades flera av hennes romaner för scenen. Och för några år sedan spelades en scenversion av Ellen Mattsson av Rosen på Tistelön av Bohusläns teater. Särskilt intressant vore en TV-serie om hennes liv – underlaget för den finns ju i min bok. En sådan serie skulle kunna berätta så mycket både om en märkvärdig svensk kvinna och om svensk litteratur och historia.

EB: Det finns ett stort program för firandet av Flygare-Carléns 200-årsjubileum i Strömstad. Vad kommer att hända i Stockholm?

ML: Den 13 oktober kommer det att anordnas ”En dag kring Emilie Flygare-Carlén” i Börshuset i Gamla stan. Dit ska man kunna anmäla sig på Emilie Flygare-Carlén-sällskapets hemsida (som snart öppnas).

Eva Björnberg

Publicerad: 2007-04-15 20:49 / Uppdaterad: 2011-04-09 17:39

Kategori: Special

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?