Emilie Flygare-Carléns roman Kamrer Lassman, såsom gammal ungkarl och äkta man – teckning ur stockholmslifvet låg på bokhandelsdiskarna i oktober 1842. Under våren samma år hade hennes succéroman Rosen på Tistelön utkommit, som snabbt hade översatts till flera språk. Även Kamrer Lassman översattes och utgavs redan 1843 i Tyskland.

Alf Kjellén skrev 1932 i sin doktorsavhandling om Emilie Flygare-Carlén att Kamrer Lassman är vår allra första humoristiska stockholmsroman. Vid denna tid hade det skrivits mängder av korta berättelser och noveller förlagda till huvudstaden och många var humoristiska. Men detta var en roman. Handlingen är till allra största delen förlagd till staden Stockholm och alltså till författarens egen moderna verklighetsmiljö. När romanen kom ut hade Flygare-Carlén bott i huvudstaden i tre år.

Det är just denna samtida stadsskildring som gör Kamrer Lassman så spännande att läsa. Här får man autentiska inblickar i det tidiga 1840-talets Stockholm. Romanen är skriven i en humoristisk och ganska burlesk ton, i en stil som, enligt litteraturhistorikern Martin Lamm, till viss del var inspirerad av Charles Dickens sätt att beskriva människors olika personligheter genom deras utseende, bostäder och klädstil. Männens repliker är ibland (lite överraskande) kryddade med svordomar.

Att följa romanfigurernas tillvaro är fascinerande i en tid så renskalad på alla våra moderniteter, som buller av bilar, avgaser, flygplan, tåg, elektricitet, telefoner, TV, radio, datorer och så vidare. Det största oväsen som verkar uppstå i romanen är när vagnshjul slamrar mot gatans stenar. Och vid en båttur, där båten rors av ”raska dalkullor” på Karlbergskanalen njuter man av naturens skönhet. Sina mejl skickar man som så kallade biljetter med bud och svar kan ges omgående till budet som väntar. Verklighetsflykten blir därför stor, som att sjunka tillbaka in i den nu försvunna, idylliska huvudstaden. Och det bästa av allt, tycker jag, att slippa tänka sig människorna med mobiltelefoner. Men jag hade önskat att Flygare-Carlén hade beskrivit Stockholm ännu mer och detaljerat. Det har inte blivit så väldigt mycket Stockholm i alla fall. Hennes nära vän, författaren August Blanche, var däremot mycket bra på just det, men så var han också infödd stockholmare.

Romanens huvudperson är Lars Fredrik Lassman. Han bor i en enrumslägenhet i hörnet av Drottninggatan och Mäster Samuels gränd (nuvarande Mäster Samuelsgatan) och är en ganska rik ungkarl, över femtio år gammal, som tröttnat på sitt ungkarlsliv och på allvar börjat se sig om efter en lämplig fru. Han brukar då och då göra långa resor runt om i landet, dit där han vet att det kan finnas lämpliga kvinnor. Han prövar också att sätta in en bekantskapsannons, som tre gånger införs i Stockholms Dagblad under rubriken ”Diverse”.

Parallellt med berättelsen om Lassmann finns, bland andra, berättelsen om den unge och fattige Ernst Teodor Wetterqvist, som bor i ett rum på Tyska Prestgatan. Så hette då den södra delen av Prästgatan i Gamla Stan, den del som ligger närmast Tyska kyrkan. Hans familjebakgrund är på ett romantiskt sätt höljt i dunkel. I inledningskapitlet beskrivs hans intressanta utseende och hans noggrannhet med sin frisyr och sina kläder. En sorts ”metroman” från 1840-talet:

Aldrig sågs en chevelyr mera omsorgsfullt ordnad än notarie Wetterqvists, aldrig satt en halsduk smakfullare än hans, aldrig var en kråsnål fästad med mera behag. Nog hviskades det att han för ganska simpla orsaker älskade långhalsdukar, svarta nattkappor och manschetter, men i sådan händelse kunde denna förkärlek ej gerna maskeras bättre. Och ehuru han aldrig varierade med mera än en bonjour i sänder, hann denna likväl icke att få ringaste anstrykning av luggslitenhet, innan den utbyttes mot en ny. [...] För öfrigt visade sig vår notarie ofta i olika västar och underkläder, nyttjade slängkappa med kordong eller, såsom det på björnspråket kallas, ”gillstu-tömmar”. Lägger man därtill hans hvita hatt, särskilt för sommartiden, äfvensom hans tygstöflar, glacéhandskar, dubbel-lorgnett och gula silkesnäsduk – hvad i all världen vill man önska mera?

En helt annan sorts person är alltså romanens huvudperson kamrer Lassman. Han är betydligt äldre och med kläder som inte längre är moderna. Lassman lyckas till slut trots allt gifta sig med den nittonåriga Lisa Norman och senare delen av romanen handlar om hur detta äktenskap utvecklar sig, medan berättelsen om Ernst Teodor Wetterqvists liv och öde pågår parallellt.

Då och då får man ta del av hur man roar sig i Stockholm. Man äter middag på värdshuset Lyktan och tar en kaffe med punsch eller konjak och en cigarr på schweizeriet Winters, både ställena låg vid Riddarhustorget (schweizeri = konditori, som även serverade alkohol). Ofta går man ner till Strömparterren, nära slottet, nedanför Norrbro, för att även där dricka kaffe, te, konjak eller punsch och röka cigarr. Man promenerar eller åker båt till Djurgården, där man äter på Blå Porten eller ser ett Djurgårds-spektakel. I Humlegården som på den tiden var kringgärdad av ett staket, som hade höga grindar vid ingångarna går man på promenad eller på den teater som fanns där. Man besöker operan, åker på ångbåtsfärder eller roddbåt till det lantliga Hessingen (Essingen), ett utflyktsmål som var populärt vid den tiden.

Men allra mest central är alltså skildringen av motsättningarna i äktenskapet mellan de båda omaka äkta makarna: den äldre trötte Lassman och hans unga, extremt nöjeslystna fru Lisa Norman, som dessutom gärna vill omge sig av unga beundrare. Kamrer Lassman är huvudsakligen en humoristisk roman, men mot slutet blir den alltmer tragikomisk och tragisk. Parallellberättelsen är av det romantiska slaget. Romanen är underhållande att läsa – med den så magiska upplevelsen av att färdas 165 år tillbaka i tiden.

I sin biografi En kvinnas röst berättar Monica Lauritzen om ett intressant inslag i romanen. Flygare-Carlén beskriver hur Lassmans fru Lisa inspireras till att leva ett lättsinnigt liv genom att hon läser romaner av ”Kusinernas blixtrande författarinna” d.v.s. av författaren Sophie von Knorring. Detta är romaner ”om hur friherrinnor och grefvinnor lurade sina män [...] och spelade sina kärleksintriger.” Lauritzen berättar att von Knorring kände sig hotad av Flygare-Carléns framgångar och att hon därför på flera sätt försökte trycka ner sin författarkonkurrent. Att låta von Knorrings romaner ha en negativ inverkan på en av romanens huvudpersoner var ett sätt för Flygare-Carlén att ge igen. Wendela Hebbe, som var kulturredaktör på Aftonbladet, skrev en ogillande recension av Kamrer Lassman. Hebbe, som var vän till Sophie von Knorring, verkar på detta sätt ha visat sin solidaritet med väninnnan. Andra recensenter var positiva till boken, med vissa förbehåll. Men, anspelningen på von Knorrings romaner har tagits bort i en senare upplaga. Se vad som måste vara motsvarande text i 1869 års upplaga -den upplaga jag läst – i textutdraget nedan!