Annica Wennströms roman Lappskatteland – en familjesaga handlar om skammen över att vara av samiskt ursprung och om rotlösheten hos dem som förträngt ursprunget och lämnat samelivet bakom sig.

Wennström har själv samiskt påbrå och hon har burit med sig idén till romanen genom hela livet. Men det är ingen självbiografi hon har skrivit, det är fiktion, även om hon har lånat mycket av sin släkts erfarenheter. Skammen över ursprunget har alltså gjort att en släkt kunnat förtränga sitt förflutna under generationer och på så sätt berövats rätten att vara sig själva.

Men alla känner inte skam. Berättarjaget i romanen, som tillhör en ung nutidskvinna, känner stolthet över sitt ursprung. Hennes mål är att få veta så mycket som möjligt om sin släkts förflutna, om det som det aldrig talats öppet om.

För en utomstående kan kanske detta med skammen över det samiska ursprunget inte vara helt lätt att förstå. Förmodligen gäller denna allra mest de samer som assimilerade sig med svenskarna, men ändå stannade kvar norröver. Kanske kände de som flyttat söderut i Sverige inte samma skam över sitt ursprung, som de som stannade kvar? Denna är en av de många frågor jag tycker romanen väcker. Det är mycket jag inte känner till om samerna. Och vissa saker blir inte helt tydliga eller klargjorda i romanen på grund av det poetiska och ibland lite ”mystiska” sätt på vilket den är skriven. Mycket i romanen handlar om övernaturliga krafter och upplevelser och det förekommer skildringar av svenskarnas (nybyggarnas) tro på att samerna uttalade förbannelser över dem och hade förmåga att utöva trolldom. Eftersom det övernaturliga betonas så mycket i romanen ställer jag mig också frågan hur stor betydelse detta verkligen hade för omgivningen och för samerna själva. Jag gissar att läsningen av romanen ger mer ju större bakgrundskunskaper man har. Och det som gör denna roman särskilt läsvärd är just att den väcker ett stort intresse att få veta mer om samernas historia, kultur och levnadsvillkor.

Romanen är utformad som en släktkrönika och spänner över sex generationer med betoning på kvinnornas liv. Det hela utspelar sig i Åsele Lappmark 1861 och 1862, i Skellefteå 1909 och 1953 och i nutid 2002. Det är många personer, alltför många kan jag tycka, som man inte så ingående lär känna, så det är nödvändigt att ha tillgång till det släktträd som boken inleds med, för att förstå vem som är vem och alla släktskap. Bra är också att det finns en ordlista där sydsamiska ord som förekommer i romanen förklaras.

Den sanning om sin släkt som bokens berättarjag inte känner till men söker efter får läsaren till stora delar vetskap om mycket tidigt i boken. Sedan får man följa hennes sökande efter denna och till slut får hon veta det, som är avgörande i hennes släkts historia: vem hennes morfars mormor var, vad hon hette, att hon var same och det tragiska som hände henne.

När jag läst färdigt boken slår mig tanken: hur många människor överhuvudtaget vet vem deras morfars mormor var och vilket liv hon levde, oavsett vilket ursprung de har … Och hur många skulle anstränga sig så för att ta reda på det? Tänker man så har säkert de allra flesta medvetet eller omedvetet förträngt sitt förflutna!

Annica Wennström har gjort en stor insats genom att skriva något så ytterst sällsynt som en roman om samer, och jag hoppas att hon vill fortsätta skriva på det här temat. Hon inspirerar också sina läsare till att forska i deras släkts förflutna. Det är inte så svårt att få reda på saker bara man vill söka, verkar hon vilja säga. På en kyrkogård i Fatmomakke träffar berättarjaget i romanen en gammal kvinna, som heter Sara. Hon visar Sara ett gammalt fotografi av en kvinna och undrar om hon känner igen henne. Det tycks hon inte göra, men innan hon går säger hon:

”-Ha tålamod. När man letar sina förfäder brukar dom komma och presentera sig.”