Recension

: Rosen på Tistelön
Rosen på Tistelön Emilie Flygare-Carlén
1869
Adolf Bonniers förlag
9/10

Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor

Utgiven 1869
Sidor 742
Först utgiven 1842

Om författaren

Emilie Flygare-Carlén (född 1807 i Strömstad, död 1892 i Stockholm) är en av våra allra största 1800-talsförfattare, mycket produktiv och läst, översatt till många språk. Mest känd för Rosen på Tistelön (1842), som filmatiserats fyra gånger och Ett köpmanshus i skärgården (1861), film 1925, TV-serie 1973, båda med handlingen förlagd till hennes hembygd, den bohusländska skärgården. 1862 belönades hon med Svenska Akademiens stora guldmedalj.

Sök efter boken

Rosen på Tistelön var Emilie Flygare-Carléns åttonde roman, den utgavs 1842 och blev hennes stora genombrott. Sedan dess har romanen utgivits på svenska 26 gånger, eventuella följetongsvarianter i tidskrifter och tidningar oräknade. Den allra senaste utgåvan utkom sommaren 2007 i pocket, i Bonniers klassikerserie. Under 1800-talet utkom romanen i 14 olika utgåvor i minst åtta länder utanför Sverige. En tysk översättning gjordes redan 1842. På engelska kom den först 1844, men i två olika översättningar, den ena gjordes av Mary Howitt, Fredrika Bremers översättare. Troligtvis var Rosen på Tistelön 1800-talets mest populära svenska roman.

Jag har läst upplagan från 1869, den är nästan identisk med originalupplagan. Det är så man helst ska läsa de gamla klassikerna, oförkortade, med den gamla stavningen och grammatiken och de gamla, ibland oförståeliga orden och uttrycken kvar. Stavningen och de gammaldags uttrycken gör läsningen till en tydligare tidsresa och ger en särskild atmosfär. Det var ju så författaren en gång skrev.

Rosen på Tistelön kom ut på N H Thomsons förlag, där hade även Flygare-Carléns tidigare romaner utgivits. 1838 debuterade Emilie Flygare (som hon då hette), med romanen Waldemar Klein. Hon var vid den tiden bosatt i Strömstad, där hon föddes och växte upp. Men snart övertalades hon av sin förläggare, Thomson, att flytta till Stockholm, vilket hon gjorde hösten 1839. Tillsammans med sin son (hon var änka) flyttade hon in i det hus vid Ladugårdslandstorg 10, (nuvarande Östermalmstorg) där Thomson bodde och hade sitt förlag och tryckeri. Hon introducerades i de litterära kretsarna, hennes vänner blev bland andra August Blanche och Carl Jonas Love Almqvist, och hon träffade sin blivande man, litteratören Johan Gabriel Carlén.

1830-talet innebar ett genombrott för den svenska romanen med Fredrika Bremer som banbrytare, hennes efterföljare blev bl a Sophie von Knorring och Flygare-Carlén. Under 1840-talet började också svenska manliga författare i högre grad skriva romaner, men det var Flygare-Carlén som dominerade under detta decennium, då hon utgav inte mindre än 18 verk. I Tjänstekvinnans son berättar August Strindberg hur han i sin fars bokskåp hittade böcker som han läste. Bremer tråkade ut honom, men Flygare-Carléns roman Jungfrutornet med äventyr och olycklig kärlek läste han gärna och i den kände han igen sig. Långt senare ansåg Ellen Key att Flygare-Carlén som människoskildrare överträffade både Bremer och von Knorring.

Göran Hägg skriver i Den svenska litteraturhistorien (1996), att Flygare-Carlén är en av våra absolut största författare både publikt, historiskt och konstnärligt, att hon i sina bästa verk är ”den enda fullvärdiga representanten på vårt språk för den stora europeiska 1800-talsromanen.” Han anser att mästerverket i hennes produktion är Rosen på Tistelön, en perfekt komponerad ödestragedi, och menar att romanen påminner om Emily Brontës Svindlande höjder från 1847 – och jag håller med.

Handlingen i Rosen på Tistelön är huvudsakligen förlagd till den bohusländska skärgården inte långt från Marstrand. Liksom i Brontës roman bor man ensligt och isolerat, utsatt för vädrets makter: vinden, stormen viner kring huset. Istället för att vandra omkring på en hed, vandrar man på en klippig och bergig ö och färdas på havet. Starka känslor är i omlopp. Det föräldralösa barnet finns med och den sjuklige, klagande unge mannen. Passionerad olycklig kärlek uppstår; till följd av denna drabbas man även här av febersjukdom. Det finns en ödesmättad stämning. Något förutbestämt, oundvikligt vilar över berättelsen.

Rosen på Tistelön handlar om västkustens så kallade lägre samhällsskikt: tulltjänstemän, handelsmän, sjöfolk och fiskare. En samtida recensent skrev att det var första gången någon skildrat folklivet i en skärgård. Grundtemat i romanen är ett brutalt mord på tulltjänstemän, utfört av smugglare. Detta brott bildar sedan en mörk bakgrundston till allt som händer. Temat är klassiskt: brottet som man försöker dölja, men där händelse efter händelse gör att de inblandade hela tiden drivs fram mot det obönhörliga, att brottet till slut kommer att avslöjas. Rosen på Tistelön, så kallas den unga Gabriella för sin skönhets skull, är helt ovetande om det brott som begåtts. Två andra i berättelsen, som också är oskyldiga, men vet vilka mördarna är, vill eller kan inte avslöja dem. En av mördarna har svåra skuldkänslor och beslutar sig för att resten av livet leva ett hederligt liv och så långt det är möjligt, i hemlighet, gottgöra de familjer som drabbats på grund av mordet.

Som i Romeo och Julia finns temat med de två älskande vars kärlek förhindras av deras familjer. Skeppsbrott och fattigdom drabbar också människorna hårt. Huvudpersonerna i berättelsen lider inte direkt själva av fattigdom, men engagerar sig mycket i de fattiga fiskarfamiljernas situation och hjälper dem. Flygare-Carlén diskuterar i romanen problemen för den allra mest utsatta fiskarbefolkningen. Hon levde som hon lärde och ägnade sig mycket åt välgörenhet.

Trots det brutala och grymma i berättelsen skildras de allra flesta människorna med stor värme, och med mycket inlevelse. De är oftast sympatiska och ädla. De strävar efter att ha goda förhållanden sinsemellan. Viljan att göra det rätta är central och att vara osjälvisk. Det handlar om att uppoffra sig, handla moraliskt, gudstron spelar stor roll. Men de goda människorna är inte bara goda, liksom de onda inte bara är onda, människorna skildras realistiskt. Här och var förs handlingen vidare genom att några av huvudpersonerna skriver brev till varandra. På så sätt kommer man dem närmare. Det blir som att läsa en dagbok.

Romanen är framför allt spännande och man lär känna en stor mängd olika sorters människor och får en fascinerande inblick i hur livet levdes på den tiden: vilka villkoren var för kvinnor och män, hur man tänkte, vad som var viktigt.

Särskilt gripande är porträttet av den plågade Anton, Gabriellas bror. Men allas öden engagerar och romanens gestalter stannar alla kvar länge i mina tankar efter det att jag läst klart.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2006-06-29 00:00 / Uppdaterad: 2016-11-25 19:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2076

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?