Det är svensk sommar och någonstans i Stockholms skärgård samlas familjen Wiik. Det är den frånskilda läkaren Katha, hennes gamla föräldrar som byggt skärgårdshusen, hennes barn och barnbarn, hennes bror med familj, hennes väninna och diverse respektive. Dessutom dottern Sassas väninna Ingrid och hennes son, familjens motvilliga välgörenhetsprojekt.

Det är inte alla svenska samtidsromaner – i det här fallet snarare en modern klassiker – som behöver en inledande personförteckning, men Ulla Isakssons Paradistorg är en av dem. Mellan alla dessa karaktärer skiftar sedan romanens perspektiv. Oavsett ålder och kön får vi trovärdigt se den lilla världen som är Paradistorg med en mängd olika karaktärers ögon. Det är otroligt skickligt gjort.

Inte minst gäller det barnen; den struliga, nästintill psykotiska King, Ingrids oönskade son; Sassas jämnåriga Eva, ”nyckelbarnet” som ofta tar mer ansvar än sin mamma; hennes tonåriga kusiner Tora och Tomas, barn till Kathas snobbiga, lite bittra lillebror och svägerska, den ena utagerande och den andra hjärtskärande inåtvänd.

Barnen i mer abstrakt betydelse är också hela tiden på tapeten mellan de vuxna. Särskilt Kathas väninna, socialsekreteraren Emma, är övertygad om att barnen håller på att urarta totalt. De blir destruktiva, frånkopplade ”Aniara-barn” om vi inte förändrar samhället, gör något radikalt nu!

Precis som Emmas krav på ställningstaganden och handling stör lugnet sitter socialfallen Ingrid och King där som en vagel i sommaridyllens öga. Familjen nedlåter sig till att inte köra bort dem och fattar inte varför de inte är tacksamma.

Paradistorg är en märklig roman därför att man aldrig riktigt vet var man har författaren. Ingen karaktär har egentligen sympatierna helt på sin sida. Ingen sitter inne med lösningen. Katha ser sig själv som en god människa, men kommer alltid med undanflykter. Emma bränner ut sig och gör sig omöjlig med alla sina krav. Ingen vill egentligen illa, men måste ju först värna sig och de sina. Eller?

Att Paradistorg har närmare 40 år på nacken gör den inte mindre intressant. Hur har egentligen karaktärernas farhågor stått sig? Står vi längre ifrån eller närmare Aniara-barnen och idyllen Paradistorg där alla inte riktigt får plats?