Elin Wägner och Virginia Woolf föddes båda 1882. Varken Wägner eller Woolf hade någon akademisk utbildning, men 1911 höll Wägner ett feministiskt föredrag för kvinnliga studenter vid universitetet i Uppsala, vilket kan liknas vid de föreläsningar Woolf höll för kvinnliga studenter vid universitetet i Cambridge 1928. (Woolfs essä med titeln A Room of One’s Own är baserad på dessa föreläsningar.) Det är litteraturforskaren Birgitta Svanberg som i andra delen av antologin Hundra skrivande kvinnor, berättar om hur mycket dessa båda författare har gemensamt och att de båda även höll dessa tal, vilket också förenar dem, men att Wägner alltså var sjutton år före i tid. Svanberg citerar ur Wägners föredrag:

Jag tror att jag har växt upp i det mest städade och älskvärda kvinnoförakt som kan tänkas, ett sådant som knappt är medvetet om sig själv och som just därför, med det oändligt naturliga och självfallna sätt varpå det manifesterade sig, sårade så mycket mera. […] Jag kan inte minnas den tid, då det inte för mig fanns en slags kvinnofråga. Varje dag gav osökt anledning till att undra över denna oförklarliga skillnad i möjligheter för gossar och flickor.

Elin Wägner kom från ett mycket bildat hem, hennes far var docent i filosofi och rektor. Men dottern fick ändå inte ta studenten, medan det var självklart att Harald Wägner, Elins yngre bror, skulle ta denna examen. Elin Wägner gick i flickskola men ville sluta, eftersom hon inte tyckte att hon fick lära sig något intressant. Istället för att ge dottern privatlektioner i filosofi som hon önskade, föreslog fadern att hon skulle börja arbeta som skrivbiträde på hans rektorsexpedition i Helsingborg. Efter ett par år började hon skriva journalistik och blev 1903 slutligen fast anställd på Helsingborgs-Posten. 1907 etablerade hon sig i Stockholm. The rest is history.

Elin Wägners romandebut Norrtullsligan: Elisabeths krönika publicerades först som följetong i Dagens Nyheter, där hon frilansade. De arton avsnitten, som är skrivna i form av dagboksanteckningar, hade publicerats i tidningen mellan november 1907 och februari 1908. Enligt Wägner själv var avsnitten skrivna i stor hast varje fredagseftermiddag och postade samma kväll, ofta dagen före publiceringen. Om detta kan man läsa i biografin om henne, skriven av Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder. I bokform kom Norrtullsligan ut på Ljus förlag 1908. Nu i år 2011, har den åter givits ut, denna gång av förlaget Podium. Enligt vår nationella bibliotekskatalog Libris är det tolfte gången romanen ges ut, och den har blivit vald till årets bok i projektet Stockholm läser. Jag har inte läst den splitternya utgåvan, utan en betydligt äldre, som utkom på Bonniers förlag 1969.

Norrtullsligan kom alltså ut tretton år före det att svenska kvinnor för första gången fick möjlighet att rösta i allmänna val. Jag ryser när jag försöker sätta mig in i hur det måste ha känts för kvinnorna att inte ha rösträtt. Längtan efter dessa rättigheter är tydlig i romanen: ”Har du aldrig tänkt på, sade jag, att vägra betala skatt som de engelska rösträttskvinnorna, så länge du saknar medborgerliga rättigheter?” Det är den 25-åriga Elisabeth, kallad Pegg, hon som är huvupersonen i romanen och som skriver romanens alla dagboksanteckningar, som frågar sin väninna detta.

Norrtullsligan handlar om fyra unga kvinnor och deras liv i Stockholm. De arbetar som kontorister på kontor och bor tillsammans i en lägenhet på Norrtullsgatan. Mycket kretsar kring de usla arbetsvillkor de har på sina arbeten: den låga lönen, de oreglerade arbetstiderna, de sexuella trakasserierna de får utstå och den bristande anställningstryggheten. Men det handlar också om den fattigdom de upplever på grund av den låga lönen. När någon ber om löneförhöjning får hon absurt nog till svar att arbetsplatsen inte är någon försörjningsinrättning. På kontoret bestämmer sig några kvinnor för att gå ut i strejk för att få högre lön. Kvinnornas livsvillkor gör att de känner en hatkärlek till Stockholm, en stad som rymmer så många möjligheter, vilka de av pengabrist inte kan få ta del av fullt ut. Mitt i allt elände har de ändå en förmåga att skämta och roa sig med små medel. Deras musik- och litteraturintresse är stort, gärna läser de den då ganska nyligen tragiskt bortgångne författaren och litteraturkritikern Oscar Levertins dikter.

Romanen är särskilt läsvärd just för sin belysning av problem och idéer, men är också genomgående underhållande och humoristisk, fast med djupt sorgsna undertoner. Dock gör de korta avsnitten att själva romanstrukturen känns upphackad och splittrad och man hinner inte inte riktigt lära känna de olika karaktärerna, mer än på ett ganska ytligt plan, med undantag från Elisabeth (Pegg) som skriver dagboken. Stadsmiljöerna är inte heller så utförligt beskrivna att man känner att de betyder mycket. Inblickarna man får i de rådande orättvisorna som kvinnorna i boken är utsatta för är alltså den största behållningen. Det är fascinerande att få sätta sig in i hur unga kvinnors tillvaro, tanke- och känslovärld kunde se ut och vara för hundra år sedan. Trots att det är så länge sedan är tyvärr flera av de problem boken tar upp fortfarande mycket aktuella idag. Dit hör frågan om rätten till lika lön för kvinnor och män som utför samma arbete. Dit hör åsikterna om att det är olämpligt att en kvinna arbetar och försörjer sig utanför hemmet. Denna rättighet att få arbeta utanför hemmet ifrågasätts naturligtvis inte längre i vår kultur, men är fortfarande något som inte är självklart i andra kulturer, vilka vi har nära kontakt med i vårt samhälle. I Norrtullsligan grälar Pegg och ett par av hennes unga manliga kolleger på kontoret, som är jurister:

Men bägge de unga herrarna, mycket unga är de för resten, hade obevekligen klart för sig, att vi ingenting hade att göra på arbetsmarknaden och aldrig gjort annat än förtret där. Det var vår närvaro som var skulden till den sjunkande äktenskapsfrekvensen. Vi tog ju rakt av med berått mod brödet ur munnen på männen.
- Vad vill ni då att vi skall göra? sade jag. Låta bli att arbeta?
- Ja visst!
- Skulle det gå lika bra utan oss?
- Mycket bättre.
- Om vi allasammans nu på en gång lade ned vårt arbete, skulle ni kunna rycka in och sköta både ert och vårt?
- Ja, det skulle väl vara en enkel sak.
- Vad skulle vi göra? Skulle vi svälta ihjäl?
- Nej, ni skulle bli försörjda.
- Av er?
- Ja, vi har ju våra hem …
- Jag har inte något hem, sade jag, och jag är fattig och har en liten bror. Jag måste arbeta och ta vad jag kan få, i mitt fall blir era principer så tomma och meningslösa.

Romanen genomsyras, som sagt, i all sin underliggande tragik av satir, ironi och viss galghumor. Den är långt ifrån högtravande, utan har ett modernt, spontant språk. Elin Wägner var en erkänd humorist och var en tid anställd på den politiskt radikala skämttidningen Puck. Hon var från allra första början mycket litterärt medveten och förstod hur hon bäst skulle nå fram med sina budskap. I Isakssons och Linders biografi citeras ett brev, som hon skrev 1907, där hon gav följande skrivråd till en vän:

Öva dig, lär dig att vara klar och koncentrerad […] Kasta dig genast in i händelsen och låt förhistorien bli klar genom gradvisa upplysningar under berättelsens gång. Skildra hellre en situation än ett helt levnadsförlopp, försök få dialogen spetsig men ändå naturlig. Skriv roligt, skriv sentimentalt, hur du vill, men aldrig tråkigt. Där äro mina råd och regler, som jag genom 10-årig ständig övning och oavbruten – så gott som – strävan funnit vara de bästa.