Det har nu gått ett år sedan telefonsamtalet kom med beskedet att mamman dött. Våren är kommen, liksom tolv månader tidigare. Det finns en magnolia med stela grenar som föreslår att Tuonis jungfru ska hålla sällskap för kvällen. En magnolia kan väl inte tala, men vem kan egentligen förneka de speciella upplevelser som det inre […][...]

Smärta. Bultande, dunkande, som spännband kring hjässan. Mer smärta. Outhärdlig smärta. Mörkret. Sömnen. Det borde ju gå över. Det. Borde. Ju. Gå. Över. Men gör det inte. Stannar kvar allt längre, släpper greppet alltmer sällan. Celia har svårt att arbeta, har svårt att ta hand om sina barn, kan knappt tänka. Hennes migränhistoria börjar någonstans […][...]

En medelålders kvinna och en tonårsflicka rör sig i Dublin under en dag, likt en viss Leopold Bloom något sekel tidigare. Ruth är terapeut med ett skakigt äktenskap. De upprepade men fruktlösa IVF-behandlingarna har tärt på makarna och relationen. Pen är autistisk och har inte haft det så lätt men det är mycket som har […][...]

Jag har ett konto på Goodreads, den där västerländska plattformen där litteraturens konsumenter samlas. Eller ska jag säga bokälskare? Ordet litteratur verkar ha hamnat bland de ord som börjar samla damm. Flera kulturredaktioner (websajter eller papperstidningar) har döpt om sina Litteraturavdelningar till Böcker. Än har inte musikavdelningar döpts om till Låtar. Inte heller har konst […][...]

Diktaren Sapfo från ön Lesbos var först med att kalla eros bitterljuv, glykypikron. Eros betyder brist, avsaknad, att det åtrådda inte är tillgängligt. I det ögonblick begäret tillfredställts är eros borta. Något annat har tagit dess plats: kärlek, kanske, eller likgiltighet. Men så länge den varar har eros grepp om människan tack vare det paradoxala […][...]

Daniel Gustafssons Augustprisnominerade debutroman börjar när det första morgonljuset når huvudpersonens, pappans, sovrum. Därifrån tar vi oss gradvis runt i resten av lägenheten och möter även sonen som är där under några dagar efter en längre period då pappan inte kunnat träffa honom. För ja, boken börjar den här morgonen, men berättelsen börjar någon annanstans […][...]

När Virginia Woolf skriver om skrivande kan hon verka så sträng och allvarlig. I essän ”Hantverket”, som inleder samlingen Författarlivet, sammanfattar hon exempelvis författarens uppgift så här: Vårt ärende är att se vad vi kan göra med det engelska språket sådant det är. Hur kan vi sammanföra de gamla orden i nya ordningar på så […][...]

Är det bara jag, eller verkar kärnfamiljs- och tvåsamhetsnormerna mer livskraftig än på länge? Och är det kanske i så fall högst begripligt, när nu världen verkar så otäck och svårbegriplig, att vända sig inåt, mot det lilla och begripliga? I vilket fall känns det utlevande, insnärjda Bloomsburykollektivet som en lisa att läsa om – […][...]

Jag hinner ungefär 50 sidor in i De tyngdlösa innan jag hajar till på allvar. Den smyger sig ju på läsaren. Den utger sig för att vara något ganska enkelt, ännu en snygg variation på den eviga New York-skildringen: Ung mexikansk kvinna flyttar till det stora äpplet, sveps upp i ett gäng vinddrivna existenser som […][...]

2003 intervjuades Ali Smith av författarkollegan Jeanette Winterson. I artikeln berättar Smith att hon drivs av ambitionen att bryta ned den invanda synen på saker och ting. I den på svenska nyligen utkomna Bibliotek blandas litterära grepp, ibland i en och samma novell, vilket skänker läsningen en skön känsla av oförutsägbarhet. Och på det viset […][...]