Recension

: De tyngdlösa
De tyngdlösa Valeria Luiselli
2018
Rámus
8/10

I thought I was someone else…

Utgiven 2018
ISBN 9789186703776
Sidor 168
Orginaltitel Los ingrávidos
Översättare Annakarin Thorburn
Först utgiven 2011

Om författaren

Valeria Luiselli är född 1983 i Mexico City och är sedan flera år bosatt i New York. Hon är översatt till över 20 språk och har medverkat i tidskrifter som The New Yorker, The New York Times, Granta, McSweeney’s, den svenska utgåvan av Freeman’s och i podden This American Life. Hennes debutroman De tyngdlösa belönades bland annat med Los Angeles Times pris för bästa debut.

Sök efter boken

Jag hinner ungefär 50 sidor in i De tyngdlösa innan jag hajar till på allvar. Den smyger sig ju på läsaren. Den utger sig för att vara något ganska enkelt, ännu en snygg variation på den eviga New York-skildringen: Ung mexikansk kvinna flyttar till det stora äpplet, sveps upp i ett gäng vinddrivna existenser som Jobbar Med Kultur, hamnar i en förfalskningshärva, och sitter sedan några år senare och skriver ner alltihop i hemmet i Mexico City, nu som lyckligt gift tvåbarnsmor. En Lou Reed-låt med lyckligt slut via Elena Ferrante, typ. Men sen börjar den spöka i mig.

Allt börjar när hon (då) blir (blev?) fascinerad av den sedan länge döde mexikanske poeten Gilberto Owen, som levde ett par år i New York innan han flyttade till Philadelphia för att dö. Nu är han helt bortglömd i USA, men när chefen på förlaget hon jobbar på efterlyser den näste Bolaño (dvs en död latinamerikansk författare som går att sälja till finsmakande anglos) drar hon fram Owen. Om hon sedan måste översätta honom själv och hävda att det är kända dåtida amerikanska poeter som ligger bakom översättningarna, eller att han polade runt med Lorca och Pound; må det vara hänt. Det är ju ändå fiktion, eller hur?

På Manhattan dog jag ofta. Jag tror inte ens att jag märkte det första gången det hände.

Men ju mer hon jagar efter Owen, söker upp hans gamla kvarter, spekulerar över hans liv i staden… då blir hennes liv allt mer vagt i kanterna, och romanen börjar spricka i sömmarna. Hon ser Owen på tunnelbanan, och romanen i hans röst börjar mer och mer skriva sig själv. Maken börjar läsa över hennes axel och kräva svar på exakt hur sanningsenlig romanen är, hur många hon låg med, om hon verkligen tycker han är så störig. Barnen kräver uppmärksamhet och förklaringar. Engelskan invaderar spanskan, och vice versa. (Woolfs egna rum som en exil, exilen som ett eget rum.) De två tidslinjerna – nu och då – blir tre, blir fyra, de två berättarna – hon nu och hon då – blir tre, blir fyra, de två romanerna – den hon skriver och den vi läser – fraktaliseras. Inte fragmenteras, det är hon noga med, men en horisontell roman berättad vertikalt (eller möjligen tvärtom, beroende på vem som är berättaren). Vem skriver vem? Vem är vems metafor? Vem skymtar vem flimra förbi genom tunnelbanefönstret? Vad hände med romanen hon skrev, som ju inte är De tyngdlösa?

I Tusen och en natt flätar berättaren samman en serie berättelser för att skjuta upp sin död. Kanske har den här berättelsen, den här döden, en liknande strategi, men omvänd. [...] Den enda utvägen, det enda sättet att rädda historiens alla plan, är att dra för en gardin och dra undan en annan: dra ner en persienn för att kunna knäppa upp blusen; radera en berättelse i ett dokument och bygga upp en annan handling i ett annat.
[...] I slutet av varje arbetsdag, sortera stycken, kopiera, klistra in, spara. Bara lämna ett dokument öppet som maken kan läsa och därmed stilla sin nyfikenhet.

En av de fascinerande sakerna med städer som New York är ju just alla dessa lager en kan vandra igenom, alla dessa myter som krockar med varann. När jag själv är där kan jag nästan navigera hela stan utifrån romaner, låttexter och filmscener, även på ställen som sedan länge städats upp, platser jag besökt hundratals gånger utan att faktiskt någonsin ha varit där, gå upp i en berättelse jag kan utantill, samtidigt som folkmassan gör en osynlig. Det spökar i städer, även om vi här i Stockholm gör vårt bästa för att oskadliggöra spökena med minnesskyltar som binder fast dem som Ghostbustersfällor. Det har skrivits många stora, långa, omfattande romaner om New York och Mexico City; och minst lika många som handlar om att skriva romaner, men få som så effektivt som De tyngdlösa fångar in just den där svindlande overklighetskänslan, sättet det både kittlar och vänder sig i magen. En metafysisk thriller som på bara drygt 160 sidor rycker undan mattan för både läsare och författare. Vem fan behöver döda författare när de levande gör sådana här saker?

Björn Waller

Publicerad: 2018-03-14 00:00 / Uppdaterad: 2018-03-13 17:03

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7281

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?