Just Kids, Patti Smiths bok som främst behandlar tiden i New York tillsammans med den nära vännen och fotografen Robert Mapplethorpe är läst av många och lätt att älska. Den vindlande bohemiska historien och fonden av rockmusik, beatpoesi och alla populärkulturellt historiska hörnstenar i form av legendariska personligheter (Jimi Hendrix, Janis Joplin, Andy Warhol etc etc.) och mytomspunna platser (Hotel Chelsea och nattklubben Max’s Kansas City) är några av anledningarna till att det är nästintill oundvikligt att svepas med.

Patti Smith hade dessförinnan givit ut en mängd poesisamlingar men på grund av framgången med Just Kids är förväntningarna upptrissade nu när det kommer till en biografisk uppföljare.

Men M Train är av ett helt annat slag än föregångaren. Här är det nutid och kontemplation, minnen och drömmar är nyckelord. Patti Smith drar på sig sin rock och stickade mössa, vandrar över till sitt favoritkafé Cafe ‘Ino där hon skriver och minns samtidigt som hon dricker Dale Cooper-mängder av svart kaffe och äter mörkt bröd med olivolja vid ett eget bord. Beskrivningar av resor runtom i världen, gärna till poeter och författares gravplatser för att hedra dessa, flashbacks till barndomen och tiden med den numera avlidna maken Fred Sonic Smith varvas med nedtecknade drömmar. Ett genomgående drag i M Train är Patti Smiths starka vördnad för kulturpersonligheter, och då gärna författare som till exempel Sylvia Plath, Roberto Bolaño, Jean Genet och Haruki Murakami, vars mystiska roman Fågeln som vrider upp världen Smith återkommande reflekterar över.

Det är stundtals poetiskt, symboliskt laddat, vemodigt och eftertänksamt. Smått absurda episoder, som när Patti Smith låtsas vara skribent för ett magasin om kaffe och spenderar flera dagar provsmakandes olika kaffebönssorter i mexikanska Veracruz eller när hon en hel natt i Reykjavik sitter och sjunger Buddy Holly-låtar med schackmästaren Bobby Fischer ryms också bland kapitlen. Men även deckarnörden i Smith får stor plats, vilket bland annat resulterar i en rejäl spoiler av tv-serien The Killing. De skiftande temana som avhandlas illustreras med likaledes omväxlande svartvita Polaroid-bilder tagna under Patti Smiths vallfärdslika resor. Foton av Frida Kahlos kryckor, statyer, fängelseruiner, personporträtt och Virginia Woolfs promenadkäpp är några av motiven som ramar in texten.

M Train är inte insmickrande eller speciellt tydlig i sin dramaturgi men ger kanske därigenom en desto ärligare bild av livet som den snart sjuttioåriga mångkonstnären för. Det är i många stycken en introspektiv djupdykning, ofta i melankoliska färger där nedtonade men varma reflektioner och stillsamt nyfikna tankar står i första rummet. Och om kärleken till litteraturen genomsyrar texten så nämns musiken knappt under de 256 sidorna. Något som egentligen inte är särskilt förvånande. I ett avsnitt av tv-programmet Babel säger Smith att hon ser sig själv som författare i första hand. Det är bara det att hon ofta förmedlar sitt skrivande till rockmusik inför publik. Vissa episoder i M Train lämnar inga bestående avtryck medan andra bränner till desto mer. Som när Patti Smith skriver om hur en sten tog plats i hennes hjärta när maken Fred och hennes bror Todd kort därefter dog. Men att hon hittade tillbaka till optimismen och stenen blev till en glödande värmande bit kol. Det hela är så målande vackert beskrivet att tårar samlas i ögonen. M Train är en berättelse där det omvälvande och det vardagliga samsas. Precis som livet självt.