Utgiven | 2018 |
---|---|
ISBN | 9789173379526 |
Sidor | 112 |
Orginaltitel | Devotion |
Översättare | Peter Samuelsson |
Patti Smiths två memoarer, Just Kids och M Train, är båda bland det bästa jag läst i genren. Jag kan lyssna på (eller läsa, då) Patti Smith tala om livet och skapandet och kärleken och musiken och litteraturen och att egentligen bara själv vara en beundrare av andra i timtal. Men samtidigt har jag undrat vad hon skulle kunna göra med skönlitteratur. Hon har ju nämnt det då och då (i M Train skriver hon rentav fanfic), och det är ju inget hon är ovan vid från siin huvudkarriär heller; från Horses till Banga har många av hennes bästa låtar i princip varit noveller, eller i något fall nästan romaner, satta till musik som rycker sönder dem och får tiden att stanna.
Därför känns Hängiven lite som en besvikelse, inte för att den är dålig men bara för att den verkar som en halvmesyr: En 50 sidor lång novell omgiven av berättelsen om hur hon kom att skriva den. Ramberättelsen känns i princip som en outtake från M Train, där Patti reser runt i Frankrike, besöker författarbostäder, diskuterar Simone Weil, fotograferar, funderar över filmer, och någonstans där hakar fast i ett ord:
Jag dras till en ännu äldre gravsten där jag ser ordet DÉVOUMENT skrivet diagonalt på bården. Jag frågar Alain vad det betyder.
- Hängivenhet, svarar han och ler.
Bit för bit växer sedan berättelsen fram, som vi så småningom får läsa i sin helhet. En ung flicka (hon heter Eugenia, tolka in vad ni vill om genikult i det) ensam i ett stort hus, som bara vill åka skridskor och har mer rå talang än någon annan, och får en chans att satsa på det i utbyte mot det som en manlig författare väl skulle kallat en romans med en äldre man. Så där klänger de vid varandra, den rike gamle mannen som vill intala sig att han gör världen en tjänst, och flickan som försöker ta reda på vad som är frihet och om man faktiskt kan göra en kvintuppel salkow. Det är en mystisk liten berättelse som definitivt ekar Smiths idoler (jag tänker inte minst på Albertine Sarrazin) men också känns typisk för Smiths senare texter; en väldigt medveten jakt efter det transcendentala som en gång verkade komma så enkelt, ett sökande efter det där ögonblicket som kan övervinna döden man inte längre kan låtsas inte finns om hörnet. Nästan som en farmoderlig vinkning till den där unga tjejen som sjöng ”Piss Factory” för snart 45 år sen, som kunde resa utan allt bagage den 70-åriga Patti bär även när hon bara har en väska och en bok.
I’m going to be somebody! I’m going to get on that train, go to New York City, I’m going to be so big – I’m going to be a big star – And I will never return! Never return! No, never return to burn at this piss factory, and I will travel light! Watch me now!
Men… var det allt? Hängiven är en fin novell, jag kan nog återkomma till den, men den känns mer som ett starkt albumspår än en hitsingel, och även om den omgivande berättelsen ger oss fans en fin inblick i hur skapandet går till känns det som om den hade behövt mer komp. Jag hoppas att LP:n fortfarande kommer.
Publicerad: 2018-05-10 00:00 / Uppdaterad: 2018-05-08 22:52
Inga kommentarer ännu
Kommentera