Recension

: Astragal
Astragal Albertine Sarrazin
2015
Natur & Kultur
8/10

På fri fot?

Utgiven 2015
ISBN 9789127142886
Sidor 254
Orginaltitel L’Astragale
Översättare Maria Björkman
Först utgiven 1965

Om författaren

Albertine Sarrazin (1937–1967) var en fransk-algerisk författare som dog endast 29 år gammal, sina två första romaner skrev hon i fängelset. Den delvis självbiografiska Astragal utgavs 1965 i Frankrike och kom första gången på svenska 1967.

Sök efter boken

19 år gammal – byxmyndig, straffmyndig, men lagligen fortfarande ett barn – kastar sig Anne en natt från muren till fängelset där hon spärrats in på sju år, bryter foten, hasar sig bort till landsvägen och blir upplockad av en passerande motorcyklist med dunkelt förflutet. Han hjälper henne fly, hon förälskar sig i honom, han gömmer henne hos diverse bekanta i den grå sektorn medan hon försöker återhämta sig och landa på fötter. Hon är kär, hon är fri, hon är helt beroende av andra, hon kommer aldrig att kunna gå som förr igen.

Astragal är många saker. Delvis självbiografisk, för att ta det mest uppenbara, tragiska och på sätt och vis minst intressanta faktumet: Sarrazin (föräldralös, halvblod, misshandlad) skrev både den här romanen och uppföljaren i fängelset, gifte sig med han på motorcykeln och dog vid 29 års ålder. En sån där bok man bör läsa före 25 för störst effekt, antagligen. En produkt av sin tid, mitten av 60-talet, absolut; ”To live outside the law you must be honest”, Week-End, superstjärnan Sartre, allt det där; en dröm om Frihet som redan börjar se sliten ut, fri att vad, till vad, hur länge? Titelns astragal, benet som krossas i hennes vrist, är det vi på svenska kallar språngbenet: det där fotbenet som länkar ihop alla de andra småbenen. Romanen är döpt efter det pris hon betalar för friheten: förmågan att dansa, att köra bil, att gå barfota på en solig strand. Hon kommer ner på marken i samma värld som kastade henne i fängelse till att börja med, haltar från gömställe till gömställe, sökande, försöker bli vad hon kan bli inom de där ramarna.

Inget av det här skulle ju betyda något om inte Astragal framför allt annat inte också vore en fantastisk läsupplevelse. Anne/Albertine (var nu gränsen går) berättar allt i en härligt otvungen stream-of-consiousness, en röra av detaljerade, oskygga intryck, tankar och minnet som känns som en enda lång monolog på uppstuds. Att det långa sträckor inte händer så mycket utöver att hennes ben knyter ihop sig igen spelar mindre roll, och att en ung Patti Smith förälskade sig i boken och 50 år senare hyllar den i förordet känns helt naturligt. Astragal är inte en trevlig historia om hur kärlek eller frihet eller kamratskap löser allt, eller ens något. Men jag älskar hur den på något vis lyckas kännas lättare och lättare ju mer som försöker tynga ner den.

Björn Waller

Publicerad: 2015-10-15 00:00 / Uppdaterad: 2015-10-14 21:26

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6300

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?