I Babels tevesoffa sitter författare efter författare och lägger ut texten om sitt skrivande. Jag läser intervjuer med Jonas Hassen Khemiri i fem tidningar innan jag läser hans nya bok. Författare kan idag tjäna stora pengar på att kuska land och rike runt (och de som är översatta rör sig förstås utanför gränserna också) och marknadsföra sig eller hålla workshops i skrivande. Liksom i musikbranschen har det idag blivit detta som kommit att utgöra den stora delen av inkomsten, medan försäljningen av böcker oftast utgör en mer blygsam procent. Vi befinner oss helt enkelt långt ifrån den tid då författaren var en ensam skapare på sin kammare. Idag är det ett starkt plus för förlagen om debutanter redan har uppbyggda fanbaser, i form av många följare på twitter eller instagram.

När ska vi hinna läsa böckerna? Tänker jag ibland, inte så lite stressat. När bokhögarna invid sängen växer över sina breddar, samtidigt som jag skriver upp ännu något utgivet som verkar intressant efter en läst intervju eller sett författarsamtal. Läsande kräver ju tystnad och egna rum. Är motsatsen till mediebruset.

Bokmässan är ett bra ställe för författare med social kapacitet och scenvana att ta plats. Även mindre vana kan förstås dras ur intressanta tankegångar med hjälp av en skicklig moderator. När jag i efterhand läser mina anteckningar får det mig att fundera just över författaren i rampljuset, och hur olika de tio, tjugo eller fyrtio minuterna där kan hanteras.

foto: Lina Arvidsson.

Tove Folkesson är van vid att ta hela scenen själv. Precis som Eva i hennes böcker, har Folkesson en parallell karriär som musiker och estradör. Helt utan moderator ställer hon de vanligaste frågorna till sig själv, hon kan dem utantill nu. ”Kalmars jägarinnor, varför skrev du den boken?” ”Vad ville du säga?” Folkesson pratar eftertänksamt och välartikulerat. Orden flyter på som ett förberett manus, men utan att för den skull kännas stelt eller stapplande. Hon har en närvaro som flyter in i varje bit av lokalen, ”se på den som sitter bredvid er”, uppmanar hon vid ett tillfälle. ”Ni är inte så olika egentligen.”

När det gäller de uppfordrande frågorna, vänder sig Folkesson emot dem, säger hon. I efterhand kan man visst hävda att Kalmars jägarinnor handlade om feminism. Det går att tala om klasskamp mellan jägarinnor och handbollstjejer, det går att tala om en vilja att skildra utanförskapet. Men hon tror att de flesta författare skriver för sin egen skull. ”Vad ville du veta?”, så tycker Folkesson att frågan borde ställas.

Hon talar om tonårstiden som ett Totalt Jävla Mörker. ”Det låg en hotfull dimma över villaträdgården.” Och samtidigt kan det vara skönt att smyga dit i efterhand, menar hon. Pratar om vikten av svensklärare som tar språket på allvar. Hennes egen var inte allmänt peppande, utan tvärtom sträng: ”inte ett kommatecken skulle sitta fel”. Vilket gjorde Folkesson rädd. Men senare också nyfiken. ”Alla barn håller på med konst”, säger hon. ”Sedan händer något drastiskt där i tonåren, och sen är det plötsligt bara vissa utvalda som får syssla med det.” Mot slutet kommer hon in på en önskan hon närde, om att delta i en musikal, när hon gick på högstadiet. Skolan skulle sätta upp Den lilla sjöjungfrun, och Folkesson kunde ”varje stön Sissel Kyrkjebø gjorde”. Det skulle hållas audition, och hon var så förberedd som hon bara kunde bli. Men bangade ur i sista stund. Vågade inte. ”Men!” säger Folkesson plötsligt. Tittar ut över lokalen med en glimt i ögat som får en att förstå att nu kommer det att hända grejer. ”Vi går inte på högstadiet längre, eller hur? Nu är vi här, på den här fina bokmässan…” Hon går helt sonika ut, tar på sig en lockig röd peruk, kommer in igen och sjunger ”Hela min värld”. Några år för sent, men här kommer trettonåriga Toves audition. Inte ett öga är torrt.

Detta är proffsigt, skriver jag i min anteckningsbok. Det här är ett riktigt föredrag. Jag vet inte vad alla de andra sakerna jag går på har varit. En redovisning i femman? Förlåt, men Tove Folkesson brädar dem alla, hänsynslöst. Har ni någon gång chansen att se henne live, gör det.

foto: Martin Stenmark.

Jonas Hassen Khemiri är överallt, precis hela tiden, jag vet. Alla blir kära i honom. Dels för att han är så vacker. Och ödmjuk, inte kaxig. Men dels för att han pratar så bra om skrivandet. Det måste vara det. Varje intervju jag läser eller ser med honom skiljer sig faktiskt från den förra. Han har helt enkelt hur mycket som helst att säga. Och en slags närvaro i stunden, som lyser. Samtalet Priset för att leva tillsammans inleds med Eric Schüldts väldigt långa anförande, första frågan till Khemiri kommer en kvart in, känns det som. Det skrattar Khemiri åt, ”vad är det här”, säger han, ”nån sorts terapirum på autopilot”? Medan Schüldt skämtar tillbaka om att han bara försöker husera med tiden. Bygga upp en stämning. Som Khemiri nu brutit.

Vidare pratar de om hur minnen egentligen skapas. Att de kan se så olika ut för varje person, även när de varit med om samma sak. Samuel i hans bok, säger Khemiri, jagar hela tiden upplevelser till Erfarenhetsbanken. Han hinner aldrig stanna upp. Det blir som en bild av nutidsmänniskan, en tomhet skapas, där vi förlorar förmågan att vila i något (ungefär som jag på bokmässan, tänker jag. Egentligen är det rätt skönt att komma hem till en hänsynslös förkylning, som tvingar en till säng. Och bok. I dagar.).

Minnen kan också vara bedrägliga, säger Schüldt, och pratar om hur han trodde han gick runt i en skog som ung. Han kan ju se det så tydligt framför sig. Men det fanns ingen skog där han växte upp. Snarare var det ett exempel på hur man som bokslukare kan leva genom litteraturen. ”Jag läste helt enkelt väldigt mycket fantasy.”

För att återvända till tidigare tråd; även Khemiri och Schüldt är inne på ”vad ville du säga med detta”-spåret. Förmodligen för att det lämpar sig så bra för intervjuformatet. Eller hur? Att veta vad man vill säga med det man skriver, det verkar ju smart. Vi lever i en politiserad tid, men också i en ytlig tid, där allt behöver förpackas och snabbt och lätt begripas. De långa samtalen på bokmässan har just förmågan att röra sig utanför det. Roman är dessutom en konstform som arbetar med det större perspektivet. Det är många trådar, mycket att ”vilja säga med det här”. Inom en roman, en bra roman, ryms ju många olika spår och tankegångar, och för att tillgodogöra sig måste man just… läsa den.

Ändå påverkar det, jag kan ju också märka av det. Hur jag i mitt intervju-skadade huvud går runt och funderar över vad jag kan tänkas säga om den här boken, som jag håller på med. När den kommer ut. Om den kommer ut. För att sälja förstås, men också för att samtalet om skrivandet och om boken (och om författaren, som ju också har blivit en kändis), idag konkurrerar med den faktiska läsupplevelsen. ”Lolita är genial för att den illustrerar patriarkatet”, säger Khemiri. ”Det är ju inte det den vill. Men den gör det.” Det är smart sagt. För hur gärna vi än vill analysera, och hur många intervjuer vi än läser, så kan det ibland vara andra än just författaren som sitter inne med svaret till vad en bok vill säga. Det handlar om tid, och trender. Kulturjournalism. Och inte minst: läsaren själv. En bok har nytt liv när den lämnat författarens händer. Vad är viktigast för dig? Vad författaren ville säga, eller vad du tolkar in när du läser? Vad du behöver suga åt dig, just då?

Khemiri är som sagt också ödmjuk, och det är befriande att höra honom prata öppet och ärligt om långa romanprojekt som aldrig blev klara. Att skriva en roman är en stor process där mycket blir fel på vägen, och slutresultatet är sällan eller aldrig som man tänkte sig när man började. Men det pratas det sällan om, eller hur? Var kommer orden ifrån, frågar Schüldt, och Khemiri svarar att han inte vet. ”Men det är en läskig tanke att de kommer någonstans ifrån, för det betyder att de kan ta slut. Imorgon.”

Det finns en motpol också förstås, till att älska Khemiris storhet. Det är att starkt avundas den. Patrik Lundberg skrev en rolig krönika som en pastisch på Beatrice Ask-texten, om ni inte läst den är det nästan ett tvång.

I seminariet Oförnuft och känsla samtalar Karolina Ramqvist, Gunilla Boëthius och Lena Andersson om sina böcker, som alla kretsar kring kärleken till män, i Ramqvists fall en kriminell, i Boëthius och Anderssons fall den numera väl omdiskuterade kulturmannen. Det är ett roligt samtal att lyssna på, jag skrattar mycket. Kanske främst Andersson har den där osvikliga komiska tajmingen. Liksom Khemiri är hon ett bra intervjuoffer, full av nya infallsvinklar. På två till synes redan gravt uttjatade romaner. Boëthius och Ramqvist har jag inte läst, men samtalet gör mig sugen. ”Man söker efter en förhöjd känsla av verkligheten”, säger Ramqvist, om sin huvudkaraktär Karin, som i Flickvännen lockas in i förhållandet med Johan. En relation som först är sus och dus och stor rikedom tack vare stulna pengar, för att sedan bli alltmer klaustrofobisk i Den vita staden, där Karin fått barn och det börjar gå utför, kronofogden knackar på dörren.”Hon längtar efter känslan av att dras med av något.”

foto: Ulla Montan.

Anderssons Ester är analyserande och klok, men ”de hon faller för är ologiska människor”. Boëthius menar att båda dessa karaktärer verkar tänka så mycket, medan hennes egen, Anna i 70-talsromanen Ofri, ”är mer ‘plums ner i sexet’”. Andersson: ”Hon skjuter upp analyserandet till sen?” Boëthius: ”Ja, det kommer först efter boken.”

Detta är tre olika typer av feminister, sitter jag och tänker. Lena Andersson är av möllanskolan. Hon klär hellre ner sig än upp sig, manliga attribut framför kvinnliga, skulle aldrig göra sig till med smink. Utstrålar pondus och makt med sina roliga, intellektuella svar. Medan Karolina Ramqvist tillhör de snygga feministerna, med röda läppar och oskuldsfull uppsyn. Som pratar om kvinnligheten som en förbjuden önskan om underläge. Drömmen om att bli ”åtrådd, begärd, omhändertagen”. ”Varför älskar kvinnor svin?” säger hon, och menar att detta är en kvinnofråga. Att det handlar om en orationell syn på sex och attraktion. ”‘Varför kan jag inte välja den där snälla mannen?’ Men välj den snälla mannen då!” Medan Andersson då genast kontrar med: ”Men han är för tråkig!”

Och Boëthius då? Hon pratar om en feminism som fanns på 70-talet, som inte ser riktigt likadan ut idag. När p-piller är något vi vant oss vid, och snarare kritiserar. I min anteckningsbok finns det inte lika mycket nerskrivna citat av henne, hon kommer sist i citattävlingen så att säga. Kanske säger det något om de olika tidernas författarroll? Boëthius är främst dramatiker, och kanske van vid att stå nedanför scenen, inte på den. Dock ett intressant citat, som jag tycker sammanfattar bra: ”Jag ville ju skapa ett par som bråkar hela tiden, jag vet inte, på nåt sätt gör det mig upphetsad.” För ja, utan komplikationer hade dessa böcker inte kommit till. De handlar ju om komplikationer, vill man läsa en alltigenom okomplicerad lycklig kärlekssaga så finns det också, men inte här.

Tråkigt nog känner jag igen mig och blir lite nedstämd efter seminariet. ”De är intresserade för att hon är intresserad”, säger Andersson om kulturmännen. ”Om det vore en kvinna skulle hon kallas lätt på foten.” Och om det obefintliga regelverket inom känslornas värld: ”Om vi gjort det här kan det betyda något, det är vi nog båda överens om. Men då kan man välja att strunta i det.” Kärleken och vad vi är beredda att utstå för att få den är helt enkelt alltid fascinerande. Hur mycket svart humor och dräpande kommentarer det här seminariet än innehöll så rörde det vid något som jag innerst inne vet är sant. Och lite för många gånger verkar ha upplevt.

En sak jag också uppskattar var att man pratade så mycket om karaktärerna, det var de som diskuterades. Böckerna kom i fokus. Inte författarna.

foto: Lina Arvidsson.

John Ajvide Lindqvist satsade på att bli trollkarl under en stor del av sitt liv. Uppklädd i väst med grönglansig sidenrygg drar han upp en liten näsduk ur fickan. Trolleri handlar liksom skrivandet, säger han, om att lura åskådaren att tro att detta är verkligheten. När du trollar står du framför spegeln och nöter in olika handgrepp för att få dem att se naturliga ut. ”Många gömmer den i skjortärmarna. Så därför ska jag göra så här”, säger han, och kavlar upp dem. Pratar vidare om att sätta fast näsduken i luften. Och plötsligt är den borta, handen vecklas ut och är tom! ”Och sen finns den ju där”, fortsätter Lindqvist, ”bara att hämta upp den igen”. Och han öppnar som en flik ur tomma intet, och drar tillbaka näsduken från var den nu befunnit sig, in i verkligheten så att vi ser den igen. ”Det finns två olika sätt som folk reagerar på”, säger han. ”Barnslig förundran är det första. Det upplever alla i någon sekund, men vissa kan hänga kvar i det längre. Som ett sorts neverland, en känsla av att verkligheten blev annorlunda.” Andra går mycket snabbt över till den skeptiska försvarsställningen. ”Och hur gjorde du det där då?” härmar Lindqvist, med lustigt förolämpat tonfall.

Jag tänker på när jag läste Människohamn. I den starkt överdimensionerade vita säng jag låg i på den tiden, fönstret som blev en svart och hotfull spegel om kvällarna, jag var inneboende och inget här var egentligen mitt; kanske bidrog det. Jag kunde inte sluta läsa. Och sen kunde jag inte somna. Och sen kunde jag inte sluta läsa. Fortfarande är det för mig hans bästa bok. Den, där tricket genomförs på bästa sätt. Det skapas en stämning då, som ligger kvar även när jag slagit igen boken. Trots att det är flera år sen, och jag länge velat läsa om den, samlar jag fortfarande kraft för att våga. När skräckvärlden griper tag i mig med sina klor sugs jag upp fullkomligt, och vill göra det! Lindqvist pratar vidare om sin nya bok, och visst låter det spännande, men jag är fortfarande kvar i neverland. Det är det som är seminariet för mig. Alla författare är trollkarlar, det var en bra liknelse. Fast vi är olika bra på att inta en scen. Lindqvist har sin väst, Folkesson sitt långa pärlhalsband. Ramqvist sina röda läppar. Scenkostymer, tänker jag. Fake it til you make it, öva framför spegeln, intervjua dig själv.

Men våga också fly undan förväntningarna. Våga vara ärlig och lite svag. ”Karin Fossum planerar och sen skriver hon precis som hon tänkt”, säger Lindqvist. ”Jag vet oftast att ett visst antal saker ska hända. Men jag har ingen aning om hur jag ska ta mig dit.”

Flera av bokmässans semiarier och samtal finns filmade och går att se på UR Play.