Eva Zackrisson har lämnat Kalmar för Stockholm och arkitektstudier. Hon har svårt att finna sig till rätta bland svarta polotröjor och de allt för konstifierade angreppssätten på modellbyggandet i skolan. Vi möter henne, i inledningen av romanen, på skolans toalettgolv där hon har fått ett sammanbrott efter en modellbedömning. Hon väljer att hoppa av skolan.

I stället för de efterlängtade studierna ger hon sig ut på jakt efter lyckan och meningen med livet. Hon prövar allt som skall prövas, lever i en klyscha. Det blir resor till fjärran länder, kreativa kurser på folkhögskola, långa sessioner hos en livscoach, demoskivor, kollektivliv där den ekologiska komposten tar upp en stor del av pojkvännens liv:

När jag säger att komposten är allas ansvar, menar jag att det finns några i kollektivet som slänger mangokärnor, jag vet inte vem. Men mango är nästan omöjligt att få tag i ekologisk i Sverige och ingen av oss har varit ute och rest på sista tiden. Jag känner mig inte respekterad då och framförallt känner jag oro inför Moder Jord.

Inskjuten i historien om hur Eva Zackrisson, med hull och hår, slänger sig in i nya livsbejakande projekt finns en kursiv berättelse. En mer jordad, långsam berättelse i vilken röster från det förflutna talar om det hårda livet med att bruka den stenhårda, småländska jorden. Röster som fnyser åt moderna tramsigheter som ekologisk mjölk.

I mötet mellan dessa berättelser, i det där skavandet mellan det man kommer ifrån och det man vill bli, är den här romanen som bäst. Folkesson skildrar fint den där känslan av att förälska sig i en annan typ av liv och låta sig uppslukas av det medan familj och vänner står bredvid och skakar på huvudet. Men ibland, ibland blixtrar ursprunget fram i det nya:

Jag började diskutera näringslära med Samson på skolavslutningen, när han påstod att mandlar och nötter skulle kunna rädda världen från svält och ingen sa emot.
- Vet du vilka mängder energi som går åt för att få fram det lilla antal kalorier som en nöt ger?
- Det handlar inte om kalorier, Eva, det handlar om livskraft, prana.
Och av någon anledning kickade det till i mig och jag blev arg på riktigt, försökte hålla mig saklig och kall i det fientliga.

Folkesson ymniga bildspråk är både en tillgång och ett irritationsmoment. Sidorna är så fyllda med avancerade bilder att jag som läsare ibland får slå mig fram för att se berättelsen. En del bilder är perfekt balanserade och andra så tilltrasslade att jag måste göra flera omtag i läsningen för att komma vidare. En hårdare redigering hade kanske gett mer ljus till berättelsen. Och det hade den varit värd.