Aron och Minna. De är ett omaka par och då menar jag inte par som i att vara ihop. Nej, det vill inte Minna. De ligger bara med varandra och försöker vara vänner. De har bara varandra, ingen annan kommer nära. Hon har inga föräldrar och farmodern som hon växte upp med har hon lämnat på landet i Skåne. Han bor nära sina föräldrar men ingen av dem vill ha någon kontakt.

Hon jobbar på sjukhus, och ibland som krokimodell. Han har en hund och ett hål i sitt hjärta.

De är svåra att beskriva Minna och Aron. Ingen annan kommer nära, skrev jag. Ingen kommer nära vill jag ändra det till, inte ens de och definitivt inte jag som läsare. De öppnar inte upp sig för varandra, även om Aron minsann försöker. Det är Minna som styr deras relation och hon vill ha det så. Jag tror att det sorgligt nog finns människor som lever så och därför är det bara ett ställe i boken som inte känns trovärdigt. Det är när Aron träder över den där gränsen, trotsar, höjer rösten och skriker på Minna för att hon inte vill ha honom nära sig själv.

De är kropp och inget annat, deras kroppar är till för andra inte dem själva.

Han är bara en människa, tänker jag. Han är kött och ben och hår av döda hudceller.

Minna klär av sig inför andra, det är så hon tjänar pengar, men till och med i simhallen gör hon det till en show för andra. Aron ser det som en ynnest att få röra vid hennes kropp. Kanske är det därför hon är så noga med att han inte får del av hennes själ. Människan är två väsen.

Och livet de lever, livet hon lever är en lek. Minna vill inte leva på riktigt, vågar kanske inte. Men hon är en utmärkt observatör och voyeur. Hon ser hur de andra lever sina liv och försöker göra likadant.

Jag stjäl saker. Det började med småsaker men nu kan jag stjäla vad som helst. Ibland tar jag mat. Det känns som om de är skyldiga mig det. Och när jag inte stjäl så går jag omkring och försöker vara viktig. Jag låtsas att jag är det. Jag låtsas att jag har ett viktigt jobb att gå till, och jag låtsas att någon skulle sakna mig om jag försvann ifrån det. Ibland går jag ned till vattnet för att mata fåglarna. Jag kastar bröd till dem för jag vet att det är vad människor gör.

Felicia Stenroth har i Bilder som inte angår mig skapat fantastiska bilder. Jag fascineras av hennes blick och iakttagelseförmåga och hur bra hon har kokat ner de här bilderna av liv och relationer till ord som sen återuppstår till bilder i min läsning. Det är inte bilder som angår mig vilket gör det spännande. Att läsa den här romanen känns som att spatsera utanför köksfönstren i ett radhusområde och kika in på människorna där de äter middag, på de där liven och ögonblicken som snabbt skissas upp framför ens ögon.

På den senaste tiden har jag läst fantastiska debuter i den svenska litteraturen. Bilder som inte angår mig är ytterligare en av dem.