Recension

: Att se stjärnor
Att se stjärnor Vio Szabo
2021-09-01
Vox by Opal
10/10

Lead Jammer till Szabo

Utgiven 2021-09-01
ISBN 9789188665331
Sidor 304

Om författaren

Vio Szabo (f. 1985) är författare och kommunikatör. Hen debuterade 2021 med ungdomsromanen Att se stjärnor. Szabo har spelat, coachat, och dömt roller derby internationellt, och bor nu i Göteborg med sin sambo och deras katter.

Sök efter boken

Vi kan ju börja med att konstatera att roller derby är världens bästa sport. Man tacklar varandra på rullskridskor, och det finns ingen boll. Vio Szabos debutroman Att se stjärnor är en ungdomsroman om världens bästa sport. Och om queer kärlek. Och om klass. Och om saker som skaver.

Iskra och Isabelle kommer från olika bakgrunder. Iskra bor med sin arbetslösa och psykiskt sjuka mamma i ett av de där områdena som de flesta undviker att bo i om de bara kan. Hon är inne på sin tredje soc-tant, och tackar envist nej till erbjudandena om en stödfamilj. Hon ser det som sitt uppdrag att ta hand om sin mamma och förhindra att hon mår sämre igen. Isabelle bor i en villaförort, har tävlat i hästhoppning på elitnivå, och behöver bli sams med sin bästis för att deras pappor gör affärer med varandra. De träffas på en roller derby-match, och börjar spela i samma lag.

Tjejen är i min ålder. Kortare än jag. Lite rund. Allt hon har på sig är slitet, från kängorna till den urtvättade svarta t-shirten, men inte på det där sättet som vissa behöver anstränga sig för att få det att se ut. Det verkar vara helt oavsiktligt. Hon bara är.
/…/
Iskra tittar upp. Bruna ögon under luggen. Hon ler svagt och leendet glittrar till i ögonen och det glittret träffar mig i bröstkorgen och något inom mig slår om som en strömbrytare.

Att se stjärnor är berättelsen om hur Isabelle och Iskra lär känna varandra, och lär känna roller derby. Hur de står ut med frustrationen när det är svårt att få fötterna att lyda, hur de gradvis vänjer sig vid lukten av sura armbågsskydd, och hur de lär sig att inte be om ursäkt fast de just har tacklat någon så att den flyger genom luften och landar i en hög. Den handlar om roller derby, men också om väldigt mycket mer än så.

Szabo har ett elegant sätt att avhandla komplexa och viktiga ämnen nästan i förbifarten, på det där sättet som verkligt välskrivna ungdomsromaner ibland lyckas göra: tydligt och kompromisslöst, men utan att vara övertydligt. Klasskillnaderna mellan huvudpersonerna blir tydliga när Iskra lånar begagnade rullskridskor som nästan passar, samtidigt som Isabelles pappa köper hjälm och extra kullager till henne trots att derby ju bara är något Isabelle ska prova på ett tag innan hon går tillbaka till hoppningen. Klass är inte något det pratas mycket om, det bara finns där. Det skaver. På samma självklara sätt berörs de störda förhållanden till kropp och träning som många tonåringar (och vuxna!) bär på. Iskra blir hjärtskärande förvånad över att se att hennes nya lagkapten ”varken är smal eller muskulös” utan har samma kroppstyp som hon. Och Isabelles vänner tycker att hon har fått ”manhaftiga axlar” när hon fått muskler av derbyträningen. Det skaver. De där små huggen av igenkänning: nu svider det i Iskra för att hon inte har råd att köpa träningskläder som hon behöver för att kunna spela sin träningsmatch. Nu svider det i Isabelle när hennes mamma kommenterar att hon äter mer än hon brukade. Nu svider det i lagkompisen Charlie när hen trodde att hen hade hittat ett tryggt rum, men en annan spelare har typ läst en tweet av Ekis Ekman och tror att transpersoner är ett hot mot feminismen. Jag läser vidare, och det svider i mig också.

Även om både Iskra och Isabelle är väl utbyggda karaktärer så har Iskra ett större djup än Isabelle. Hennes berättelse är mer komplex och mer medryckande, medan Isabelles frustration över att hon inte trivs i den sociala roll som hennes vänner och föräldrar förväntar sig av henne bleknar i jämförelse. Men någonstans är kanske det också poängen: Iskra och Isabelle har helt olika liv, och det går inte att låtsas att deras problem är lika stora. Isabelle kommer ha sina föräldrars ekonomiska och hjälpliga emotionella stöd även om hon inte lever upp till deras förväntningar. Men både i sitt stökiga huvud och i mammans klorinskrubbade lägenhet är Iskra fruktansvärt ensam.

Det är så många saker jag älskar med den här berättelsen. Visst spelar det in att jag redan älskar roller derby – jag tror att det är därför jag får en liten gråtklump i halsen redan när Isabelle går på den där första matchen och beskriver hur en jammer tar sig fram genom gruppen av motspelare:

Så gör hon ett språng, flyger förbi motståndarlaget på insidan av kurvan, landar mjukt på åtta hjul och börjar genast öka farten i nästa raksträcka. Publiken vrålar. Jag hinner se hennes ansikte under hjälmen när hon passerar oss.
Hon ser glad ut.
Fri

Just den gråtklumpen kanske handlar om att jag känner till den där frihetskänslan av hjul under fötterna och svettiga kroppar som kolliderar. Men alla de andra gråtklumparna gör det inte. Jag älskar hur okomplicerat det är för Iskra och Isabelle att konstatera att de blivit kära i någon av samma kön, men hur komplicerat det är för dem att vara kära i en person över huvud taget. Jag älskar skildringen av den tjuriga Iskra som på sextonåringars vis tror att hon är vuxen och hellre går under än tar emot hjälp. Jag älskar Isabelles frustration över sin egentligen ganska vettiga storasyster (”mitt kärleksliv är inte en del av ditt PK-bingo”). Jag älskar att få umgås med Isabelle och Iskra i trehundra sidor, och jag saknar dem när jag har läst färdigt.

Disclaimer: Szabo och jag har spelat roller derby i samma liga.

Katie Collmar

Publicerad: 2021-09-22 00:00 / Uppdaterad: 2021-09-21 23:05

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8586

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?