Samira är tuff och kaxig och kan ge svar på tal. Hon spelar fotboll, skriver raptexter och har tre krav som killar måste uppfylla för att ha en chans hos henne; de ska kunna uppföra sig, vara intelligenta och kunna tillfredsställa en tjej. Så möter hon honom på tunnelbanan, Nabil som tycks vara hennes Dream Man. Han ger henne bekräftelse och ser henne, säger att hon är bra, nej, bättre, att hon ska gå sin egen väg och inte lyssna på andra. Och hans läppar, sedan…

Hon är hans baby och totalt uppslukad men snart smyger sig något som skaver in i relationen. Han har åsikter om vad hon gör och vilka hon träffar, ifrågasätter och skuldbelägger, och Samira blir osäker. Hon, som har koll på sina tjejkompisar och hur killar behandlar dem, kan inte se vad hon själv är med om.

Det är ett skolboksexempel på en begynnande psykisk misshandel med den extra dimensionen att Samira och hennes kompisar lever i en kultur som mycket tydligt skiljer på värdet mellan män och kvinnor och hur de senare får och kan bete sig. Inte ens Samiras mamma, som är en fantastisk kämpe och förebild, ifrågasätter sin mans myckna bortavaro mer än någon enstaka gång. Men det är ändå hos familjen och vännerna tryggheten finns. En taxifärd till sjukhuset, inklämd mellan syskonen och med modern där framme, blir en paus.

Det är hårt att vara tonårstjej. Så mycket att leva upp till, så många ömsesidigt uteslutande krav. Damned if you do, damned if you don’t. Och med sociala medier är det enkelt att få sitt rykte förstört; en bild i fel telefon når över hela världen.

Det är mycket som ska in på de knappt tvåhundra sidorna och jag kan tänka att det hade kunnat bli fler böcker av det, för att ge vissa saker plats att utvecklas. Ibland blir det lite väl tillrättalagt och ibland hänger det inte riktigt ihop, som moderns skrivande – som går från att Samira översätter hennes saga till svenska till att bli en färdig bok nästan utan att något mer av processen nämns.

Trots att det är svåra upplevelser och jobbiga saker det handlar om finns det en upplyftande ton. Det finns vägar ut och förbi och framåt eller åtminstone till förändring, även för föräldragenerationen. Det finns andra som delar samma erfarenheter och det finns vuxna som ser och förstår mer än man kanske tror.

Jag känner mig ganska gammal när jag läser, fjärran från dem det handlar om, förstärkt med ett språk jag inte behärskar. Det är förortens språk och enstaka ord måste jag googla för att förstå överhuvudtaget. Men jag vill förstå, jag vill veta vad och hur Samira och Amina tänker och jag vill att de ska fortsätta sitt systerskap – för tillsammans är de väldigt starka. Och väldigt roliga.