Recension

: Triangel
Triangel Nic Stone
2019
Lavender Lit
8/10

Uppfriskande triangeldrama

Utgiven 2019
ISBN 9789187879500
Sidor 338
Orginaltitel Odd one out

Om författaren

Nic Stone är uppvuxen i Atlanta, USA och debuterade 2017 med boken Dear Martin. Triangel är hennes andra bok.

Sök efter boken

Den svenska titeln Triangel skriver en nästan på näsan med vad boken handlar om. Det är ett triangeldrama. Normalt sett hade jag suckat, himlat med ögonen och motvilligt läst mig igenom ett triangeldrama. Men jag läste ut boken på två dagar och grät nästan när jag kom till författarens tack på slutet.

Boken handlar om Courtney, “Coop”, en afro-amerikansk basketkille, hans bästis Jupiter, afro-amerikansk/latinx lesbisk hata-patriarkatet-tjej och Rae, irländsk-asiatisk sprudlande glad energiknippe som rör om i Coop-Jupe-grytan rejält.

Hade det här varit ett klassiskt “vem ska jag välja”-triangeldrama hade jag suckat och stönat mig igenom boken. Men det är så mycket mer än så. Det är identitet och sexuell läggning, det finns ett djup i alla karaktärer som gör det så mycket mer intressant. Jupiter har två pappor och är övertygad om att hon är lesbisk. Coop är hetero och populär bland tjejerna, men inget håller för den enda han är intresserad av är Jupiter. Men det berättar han inte för henne så klart, hon är ouppnåelig eftersom hon inte är intresserad av killar.

När Rae flyttar till stan och börjar umgås med både Coop och Jupiter blir både Jupiter och Coop intresserade av henne. Och det verkar som att Rae är intresserad av båda två. Men Jupiter tror bara att Rae är intresserad av Coop, och Coop tror bara att hon är intresserad av Jupiter. Alla verkar vara intresserade av alla och samtidigt känner Coop att Raes vänskap med Jupiter kommer i vägen för hans vänskap med Jupiter.

Boken har tre delar och är alla skrivna ur en karaktärs perspektiv, vilket jag gillar. I Coops kapitel handlar det om hur han ser Rae och Jupiter, och i kapitlet om Rae får man lära känna henne på djupet och gå bakom hennes happy-go-lucky-fasad. Språket är rakt och enkelt och passar för en ungdomsbok, även om det är vissa ord jag fastnar i. De säger “gullet” lite för mycket, jag finner mig själv tänka på vad de säger på originalspråket. Jag tycker inte heller boken fastnar i någon fälla med att det blir missförstånd för att de inte pratar med varandra, för när det händer så tas det upp och de pratar om det på ett rimligt sätt vilket känns viktigt. Boken fastnar inte i en massa skitsnack, de säger förlåt och pratar om det, vilket känns uppfriskande.

Coop och Rae möts i en egen historia som handlar om “Karusell-Karl”, ett tv-program de båda såg som barn. Jag tycker till en början att den är lite märklig men efter att jag läst klart boken så tänkte jag att jag hade tyckt om den historien väldigt mycket om jag läst den när jag var 16-17. Jag önskar att jag hade läst den här boken när jag var i den åldern. Det var då jag “kom på” att man inte “behövde” vara hetero, och jag känner väl igen mig i samma sökande efter identitet som karaktärerna i boken gör. De funderar mycket över sexuell läggning, hur man vet, och vad man hamnar i för fack eller vilken stämpel man får. Hur vet man om man är bisexuell eller lesbisk? Måste man kalla sig någonting alls?

När jag läser författarens tack om att hon själv hade behövt läsa den här boken när hon var i den åldern är det nästan som ögonen tåras. Jag tänker på alla som behöver läsa den här boken nu och får möjlighet till det.

Malin Leijon

Publicerad: 2019-03-26 00:00 / Uppdaterad: 2019-03-25 09:11

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7676

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?